Krönikor

LIBERALISMEN, DEN URBANA MEDELKLASSENS IDEOLOGI

Av Alf Ronnby

Grundbulten i liberalismen är konkurrensen, den fria, obundna konkurrensen. Konkurrensen är motorn till all individuell och samhällelig utveckling. Konkurrens och tävlan går hela vägen från barndomen till graven: i skolan, fotbollslaget, idrotten, arbetsmarknaden, prestigegivande, ostentativ konsumtion, nöjeslivet och offentliga verksamheter, mfl. Principer är att vara och en ska bli sin egen lyckas smed.

Liberalismens ideologi stå också för individens frihet, framförallt frihet att välja och frihet att konsumera. Det fria valet och konsumtionen gäller också offentliga tjänster. Staten hjälper alltså till att bredda valmöjligheterna och konsumtionen. Detta är helt i sin ordning enligt modern liberalism. Det privata ägandet är en tredje grundläggande princip hos liberalismen. Privat ägande har en rättssuveränitet över alla andra lösningar för fördelning av samhällets nyttigheter.

Liberalismen motsätter sig i princip statlig inblandning i individens privatliv. Klassisk liberalism vill reducera staten till en "nattväktarstat" dvs att den bara syssla med utrikespolitiken, polis, domstolar och försvar. Socialliberalismen acceptera till nöds viss skattefinansierad välfärd, men tycker också att folk ska ta eget ansvar för sin välfärd och ha egna försäkringar.

Modern liberalism har, med den digitala revolutionen, lett till att konkurrensen och prestigen på den offentliga scenen lett till Facebook, Google, Twitter, mfl funktioner där människor kan visa upp sig på olika sätt. Sociala media är det perfekta instrumentet för privat och organiserad konkurrens, självpresentation, tävlan och karriär.

Många partier världen över kallar sig liberala eller socialliberala. Liberalismen har blivit en slags överideologi för den liberala kapitalismen, parlamentarism och formell demokrati, som allmänna och lika val, organisationsrätt, opinionsbildning, formellt fria medier mm. I västvärlden reproduceras denna ideologi ständigt i systemmedia. Detta är liberalismens hegemoni, en ideologi som totalt genomsyra samhället och är den absolut naturliga ordningen. Den kan knappast ifrågasättas. Här i landet reproduceras denna tankevärld ständigt av pressen, SR, SVT, TV4, mfl.

Reportrar, journalister och andra mediearbetare inom systemmedia är inneslutna i denna liberala normbubbla. De är självgående. Toppstyrning behövs inte! Journalisterna förmedlar de perspektiv och den information, som det liberala systemet har behov av, därför att de själva menar att det är så världen ser ut och bör vara. Det är så indoktrineringen ser ut. Inte propaganda, men ett ständigt tänkande och förmedlande av tankar inom en viss, liberal tankeram. Därför gäller det för alternativa media att just stå utanför den begreppsvärlden, välja andra perspektiv och leta fram annan information än den systemmedia levererar.

Liberalismen har blivit en ideologi för den urbana medelklassen. med andra intressen än stora delar av världens och landets befolkning, och deras vardag. Den så kallade upplysta medelklassen, så som de ser sig själva, är ofta öppet föraktfulla mot folkliga opinioner. Detta kan illustreras med absolut förakt för SD och att liberaler bemöter folklig kritik mot EU:s överstatlighet med krav på ännu djupare europeisk integration, just som Emmanuel Macron vill. Han har blivit en framträdande symbol för liberalismen i EU.

Att liberalerna i Sverige hämtar inspiration från Macron är uppenbart. De tom har knyckt hans paroll med partiets valslogan "Framåt!", alltså "En Marche!". Basen för liberalisterna är ungefär densamma som för Macron, dvs den välutbildade, urbana medelklassen. De är hängivna det överstatliga EU och vill gärna fortsätta bygga EU:s förenta stater med allt mer makt koncentrerad till Bryssel.

Liberalerna anser att nationalstaten spelat ut sin roll i en allt mer globaliserad värld, där det vuxit fram gigantiska internationella korporationer och företag: IKEA, Microsoft, Unilever, Philips, Wal-Mart Inc, General motors, Exxon, IBM osv. Globalisterna vill inte ha några begränsningar av kapitalets och arbetskraftens rörlighet. De tror att konkurrensen och de ekonomiska intressena, som en osynlig hand,där individen, som främjar sina egna ekonomiska intressen på bästa sätt, också är till störst nytta för samhället. Denna marknadsekonomiska princip är grundläggande i den liberala ideologin.

Här i landet är nästan alla partier från moderaterna till vänsterpartiet moderna, liberala partier. Det är mest vokabulären som varierar något, medan grundidéerna är liberala. Partierna har avlägsnat sig långt från traditionella värderingar kring fäderneslandet, Moder Svea, fosterland, nationalkänslan, svenskheten, hemortsrätten, den kulturella gemenskapen i landet, modersmålet och stoltheten av att vara svensk. Allt detta förkastar de som reaktionär, bakåtsträvande och omodernt. Liberalisterna anser inte sällan att SD:s väljare är okunnig och inskränkta. Men denna besserwisser attityd skapar också ett folkligt hat mot den snobbiga, urbana medelklassen, som skor sig på alla andra i detta samhälle.

Idag finns dock en utbredd skepsis mot liberalismen. Här i landet företrädda av Liberalisterna. Det visade sig i senaste valet med mycket lågt stöd på 5,5% och nu ligger de under riksdagsspärren. I EU-valet riskerar de att åka ur EU-parlamentet. I valet fick Liberalerna flest röster i Stockholms innestad och vem är det som dominerar där?!

Endimensionaliteten i politiken har samtidigt gett SD ett utrymme och sympati hos de många människor bland det arbetande folket runt om i landet och särskilt i mindre samhällen och på landsbygden. Här skiljer sig uppfattningarna västentligt från den urbana, moderna medelklassen, som inte längre har något fädernesland och någon hembygd och inte heller står för traditionella värderingar kring moral och anständighet. Men vägen bort från det liberala, kapitalistiska samhället - vart den nu bär - kommer att bli lång och troligen inte kommer att radikalt förändras förrän kapitalismen går under pga att man uttömt världens resurser eller att drastiska klimatförändringar leder till den bestående ordningen faller samman.


GRETA THUNBERG DESPERAT

Söndag morgon, lyssnar på Gomorron Världen och Göran Rosenberg. Han tar på sig rollen som domedagsprofet och hyllar, liksom Angela Merkel, Greta Thunberg för hennes fantastiska insatser som klimatvarnare. Marlena Ernmans tösabit far runt i världen med budskapet att politikerna inte bara ska oroa sig för klimatförändringarna, de ska bli desperata. "You are stiling our Future", säger hon till världens politiker. Månde de darrar i knävecken?


Rosenberg tycks tro att det är så klimathotet ska tacklas: ungdomar som kräver desperat handling av politiker världen över.

I USA, med världens högsta konsumtion, gör kongressledamoten Alexandria Ocasio-Cortez succé på sin nygamla idé om en "Green New Deal" (begreppet myntat av Sanders och delvis lånat från Roosevelt), som möjligen skulle göra landskapet lite grönare, men knappast påverka klimatet mätbart. Kanske säger det något om falsk optimism när Greta Thunberg hos Skavlan berättar att "jag fick mina föräldrar att slut flyta." Borde inte media världen över förstå att detta inte leder något varat, istället för att i Times Magazin, Washington Post, BBC, CNN mfl hylla ungdomens förnuft och djärvhet?

Men det Rosenberg, Thunberg, Ocasio-Cortez och många andra miljövarnare inte förstått, det är att vår liberala, kapitalistiska, konsumtionistiska livsstil som i grunden är orsak till klimatförändringarna om det öht är vi som är skyldiga och inte jordens klimatvariationer. Följande resonemang bygger på det antagandet att det är vi människor som åstadkommit klimatförändringarna.

Vi har under århundraden byggt megastäder, sågat ner skogarna, exploaterat jordens resurser var helst vi kommit åt och vi har modellerat om landskapet och världen genom all möjlig ny teknik, som belastar jorden. Om det nu är så, hur ska vi kunna ändra på det och inom de tidsramar som vissa forskare säger är nödvändiga? OBS! att det följande resonemanget bygger på att det är sant att det är vi människor som förorsakat klimatförändringarna!

Globaliseringen har inte bra för klimatet. Det handlar inte främst om turister, som flyger till och från semesterorter och annars runt i världen. Det skulle de kunna sluta med. Men det kommer de flesta inte att vilja. Och dessutom skulle det inte ha någon större effekt på klimatet om inte en massa mycket mera drastiska åtgärder vidtas enligt forskarna. Allt annat flyg har expanderat enormt, så som affärsflyget och inte minst fraktflyget. Detta har drivits fram av en tekniska och ekonomiska utvecklingen. Så försök ändra på detta!

Kapitalismen värdegrund har ockuperat våra hjärnor och centralt är rätten till konsumtion, ständigt stegrad konsumtion. Alltså blir det som att vi ska lyfta oss själva i håret för att åstadkomma de förändringar av vår grundläggande livsstil, som skulle var nödvändiga.

Vi brukar tänka och säga att det är systemets fel som leder till denna konsumtion. Men systemet producerar vad som går att sälja. Det är dess drivkraft. Problemet ligger alltså snarare hos oss konsumenter, som trycker att konsumtion är lika med lycka.

Men kan vi inte bara tänka om? Thunberg, Rosenberg, Ocasio-Cortez och co tycks tro det. Dock finns det en dialektik mellan hur vi lever och hur vi tänker. Det betyder en växelverkan, en självförstärkande process vilket är förklaringen till att vi ständigt vill kunna konsumera mera. Konsumtionismen är själva grundbulten i systemet, som kräver ständigt ökad konsumtion. Greta Thunberg och hennes vänner, som nu utnyttjas i oseriösa kampanjer, kommer att bli djupt besvikna, när det går upp för dem att det inte om 20 år blivit som de trodde, att vi trots enorma försakelser - så som det kommer att upplevas - ändå inte nått annat än marginella klimatförändringar, om några till det bättre.

Troligen är det så att kapitalismen och konsumtionssamhället inte kommer att försvinna förrän det går under av sig självt, då jodens alla resurser är uttömda och systemet imploderar. Det kan troligen ta lång tid, eftersom kapitalismen visat sig mycket livskraftig, trots alla motsättningar och konflikter det också skapar. Möjligen kommer det att bli allt svårare för kapitalismen som system, då alla folk på jorden vill ha samma konsumtionsmöjligheter som vi i västvärlden.

kriv din text här ...

NÄRA FÖRESTÅENDE STATSKUPP ELLER INTERVENTION?

Av Alf Ronnby

Venezuelas ekonomi domineras nästan helt av oljeindustrin. Den står för 95 procent av landets exportintäkter, hälften av statens intäkter och en fjärdedel av landets BNP. Venezuela har världens största oljereserver och var tidigare det mest välmående landet i Latinamerika pga sina oljeinkomster - brukar det heta. Men då talar man inte om att de fanns massor med urfattiga människor, som levde vid sidan om oljerikedomarna. De fick aldrig del av det bruna guldet. När Hugo Chávez kom till makten, ville han ändra på detta förhållande.

Chávez nationaliserade oljeindustrin, huvudsakligen ägd av amerikanska oljeföretag, vilket ledde till fientlighet från USA:s sida. Chavez lät sig dock inte skrämmas av Onkel Sam och fortsatte nationaliseringarna av strategiska sektorer. Jordbruket, bankväsendet, gruvsektorn, telekomindustrin, elektriciteten, transporter och turismen är nu alla statligt ägda. Denna socialistiska, ekonomiska politiken har förstås gjort det omöjligt att locka till sig utländska investerare. Inom landet finns också ett starkt motstånd från de gamla kapitalägarna, som på olika sätt agerar för att ekonomin ska kollapsa. Bland annat sysslar man med att på olika sätt försvåra för de statliga företagen att bedriva sin verksamhet effektivt. Inom oljeindustrin har nu bristen på kapital lett till att underhåll och nyinvesteringar blivit allvarligt eftersatta. Därmed kan inte oljeproduktionen hävda sig mot modernare anläggningar.

Hugo Chávez försökte skapa jobb och inkomster genom satsningar på små och medelstora företag, kooperativ och småskaliga jordbruk. Tillsammans med socialpolitiska åtgärder skulle detta ge nya möjligheter för de fattiga. Men att upprätthålla en omfattande socialpolitik och stödsystem till de fattiga massorna innebär mycket stora utgifter för staten. Med kraftigt fallande oljepriser håller detta inte.

Det är också oerhört svårt för att inte säga omöjligt att genomföra socialism i ett land. Subventionerade varupriser i Venezuela utnyttjas för den svarta businessen. Bränslepriset tex omfattas av statsstöd och är mycket lågt. Detta gör att bensin smugglas från Venezuela till grannländerna, till exempel till Colombia, där smugglarna kan sälja bensin till marknadspris. De missnöjda inom medelklassen sticker också från landet och söker sig dit de, med sin kompetens (som de fått utbildning för i Venezuela), får bättre förutsättningar och mycket mera betalt. Samtidigt förlorar då Venezuela viktig kompetens för att bygga upp och utveckla landet.


I solidaritet med tex Kuba, har Venezuela ett system kallat Petrocaribe. Det är ett system där Venezuela beviljar vissa karibiska länder olja till ett mycket lågt pris. Och de länder som är med i Petrocaribe har anpassat sig till denna billiga energi och om systemet upphör skulle det leda till stora problem för bla Kuba, vilket inte ligger i Venezuelas intressen. Viktigt att behålla sina vänner, när tex USA-imperialisterna och stora delar av det kapitalistiska OAS försöker störta regimen. Ända sedan Hugo Chavez och socialisterna genomförde dessa reformer har medelklassen bråkat och vid ett tillfälle var det på vippen att de genomförde en statskupp.

Oljeberoendet har allstå gjort Venezuela sårbart för fallande oljepriser. Det gick mycket bra att ha en generös socialpolitik då oljepriset låg på 130 dollar per fat. Det gav staten stora inkomster för satsningar på välfärd och infrastruktur och lyfta upp de fattiga massorna till en minimistandard. Men ogillas av den mera välmående medelklassen, som fått lite mindre svängrum för sin konsumtion. Och när oljepriset faller till ca 60 dollar per fat tappar staten helt kontroll över ekonomin och landet får förstås superinflation då det är ekonomisk kamp och stenhård konkurrens om varor och andra förnödenheter.

Högerkrafterna och imperialisterna är ledda av president Donald Trump, vicepresident Mike Pence, utrikesminister Mike Pompeo, senator Marco Rubio, republikan och son till migrerade kubanska föräldrar (mycket konservativ och socialisthatare trol pga sin bakgrund) och krigshöken John Bolton, den neokonservative senatorn som förespråkade kriget mot Irak, hetsar mot Iran och Nordkorea. Alla dessa vill av politiska skäl störta regimen Maduro - bla som en hämnd för nationaliseringarna av den USA:ägda oljeindustrin och för att ta tillbaka oljeindustrin till USA-företag. Ytterst är det naturligtvis en strävan att utrota varje socialistisk regim på jorden, så imperialisterna ska får härja fritt.

Ända sedan Hugo Chavez och socialisterna genomförde dessa reformer har medelklassen bråkat och vid ett tillfälle var det på vippen att de genomförde en statskupp.

Det är denna situation som nu utnyttjas av högern, imperialisterna i USA och OAS-länder som vill få bort den socialistiska regimen av politiska grunder. Den konstellation av representanter som gör allt för att undergräva Venezuelas ekonomi och regimen Maduro kallas för Limagruppen och när de nyligen hade sitt möte var kuppmakaren Juan Guaidó med på mötet. Sedan dess har Guaidó åkt runt till strategiskt viktiga supportrar i grannländerna för att inhämta stöd och diskutera strategi för att störta Maduro. En kupp och/eller en militär intervention, med stöd av USA är nog nära förestående.