ÄR GUD DEN MORALISKA ANDAN?

02.03.2018


I Sverige har betydelsen av religionen varit i avtagande under många år och samhället blivit allt mer sekulariserat. Men detta har svängt och idag upplever vi ett allt större interesse för religion. Kanske beror det på att vi tycker oss leva i en osäkrare värld bland annat beroende på terrorismens utveckling och de konflikter, attacker och krig detta medfört. Samtidigt är människor idag mycket upplysta och inte så benägna att tro på sådant som verkar mystiskt eller upplevs som dogmatism. Gud kan upplevas som en sådan mystifikation och det blir inte lättare då den helige ande kommer in i bilden. Är det Guds ande (tex symboliserad av kärleksläran och en vit duva) eller är detta också en slags personlighet tillsammans med Gud och Jesus och kanske nästan kan liknas vid anden i flaskan? Gudsbegreppet är helt centralt i nästan alla de stora religionerna och för många själva essensen av religionen.

I världsreligionerna finns ett antal gudsbegrepp (för att inte tala om alla andra "religioner"). Judendomens Gud Jahve har skapat allt. Moses tog emot Guds ord, de tio budorden på berget Sinai. Budorden är det centrala som rättesnöre för hur judar ska leva. Gud belönar och bestraffar människan utifrån hennes handlande. Judarna är ett av Gud utvalt folk. Kristendomen hämtar mycket från Judendomen och Gud, är Gud fader, som skapat världen och människan till sin avbild. Gud är allvetande och styr över världen och människorna. Islam är också påverkad av Judendomen. Gud är allvetande och allsmäktig och människan måste underkasta sig Guds vilja, så som den uttrycks i Koranen. Islam betyder underkastelse.

I Hinduismen är Gud en överordnad kraft kallad Brahman, en världssjäl, som finns i allting i hela universum. Den allsmäktige Brahman visar sig i många olika skepnader varför hinduerna tillbeder ett stort antal underordnade gudar. Buddhismen har ingen Gud. Buddha är den upplyste läromästaren, som vägleder människan genom livet, så hon kan framleva sina dagar på ett klokt sätt.

Man kan nog påstå att Judendomen, Kristendomen och Islam förlägger Gud utanför människan, samtidigt som människan liknar Gud. Gud är den gode fadern, som hjälper, vägleder och förmanar människan på livets komplicerade väg. Ska vi skapa oss en bild av hur Gud kan se ut, är det väl att denne allvetande, vise och kärleksfulle fader på något sätt liknar oss och vise versa. Mycket längre kommer vi inte om vi ska föreställa oss vem Gud är, ett väsen som påverkar oss och allt i vår värld. Gud kan nästan liknas vid mörk materia som tros påverka hela universum och allt däri, på ett sätt vi inte riktigt kan förstå. Det är inte säkert att mörk materia verkligen finns och samma är det nog med Gud för ganska många upplysta människor i dagens samhälle.

Människan har nog alltid sökt någon slags förklaringar kring sig själv och den värld som omger henne. För att leva tillsammans i samhällen, många människor tillsammans, har man behövt utveckla levnadsregler som ska ge förutsättningar för fredlig samexistens. Ett sätt att få dem inplanterade som regler i människan, upphöjda till moral och etik, har varit att ge dem en sändare som står över människorna, någon eller något vars makt inte kan ifrågasättas. Inget är högre än Gud för judar, kristna och muslimer. Gud är en mänsklig konstruktion, men där denna skapelseakt gjorts mycket diffus och svårbegriplig genom berättelsen. Moses insåg att det behövdes en gudomlig lag för judarnas liv och leverne. Därför skapade han de tio budorden och gav dem gudomlig status. Muhammed var också han på ett berg, nära himlen och fick sin uppenbarelse. Tror vi på detta, måste vi lyda!

Eftersom det är något mystiskt med Gud, kan var och en ha sin egen gudsuppfattning. Men i praktiken är det vanligen den gudsuppfattning kyrkan och prästerna förmedlar, liksom synagogan och rabbinen, moskén och imamen. Gud blir då en verklig kraft, som vi måste underkasta oss - samtidigt som vi kanske upplever att Gud är både närvarande och undflyende.

Med ett annorlunda gudsbegrepp är Gud inte utanför oss, men inom oss. Gud är en vägledande kraft, som viskar i vårt öra vad vi ska göra, göra det som är rätt och riktigt. Detta är naturligtvis en omskrivning av vad som sker i vår hjärna, då vi internaliserat de moralregler som ett gott samhälle behöver. Vi skulle kunna säga att Gud då är en stark moral som visar vägen för vårt handlande.

Varifrån kommer denna reglerande kraft? Ja, den kommer inte till oss från himlen eller rymden eller på något annat mystiskt sätt utifrån. Nej, den kommer från oss själva! Inte så att någon mycket klokt person har snickrat ihop det åt oss, typ Moses eller Mohammed på något berg, där de kom närmare sin Gud. De där profeterna har sannolikt kodifierat den andemening som människorna, via erfarenheten insett är nödvändiga rättesnören för vår samexistens.

Genom språket har vi alla under årtusenden kunnat fästa i ord det vi lärt av praktiken och göra detta till trossatser som vi uppfattar som förnuftiga och allmängiltiga för vår samevisten. Detta ger bakgrund till hur vi ser på oss själva och världen.

När dessa moralregler omfattas av kollektivet, blir detta den "ande" eller ska vi kanske säga "anda", som transcendent "svävar över oss" eller inom oss och upplyser oss om hur vi bör bete oss i olika sammanhang. Ska vi förstå detta går kommunikationen huvudsakligen åt andra hållet, dvs att det är från det kollektiv av människor vi identifierar oss med och deras normer, var och en får sina moralregler. Gud blir då den andemening som förenar och omsluter kollektivet. I viss mån bidrar vi alla till dessa regler genom vårt handlande och genom våra åsikter i det sociala samspelet. Varje ny individ slussas genom det sociala samspelet in i denna normgemenskap som gör att vi kan leva tillsammans. Men genom föreställningen om Gud och Guds lag, har levnadsreglerna blivit upphöjda till något över individen och det enskilda kollektivet. I denna mening är Gud med oss i världen (inte ett subjekt skild från den, i himlen eller rymden) och inom oss, som tanken.

Tack vare denna allomfattande Gud, som moralen, förmår vi människor leva i gemenskap, i samhällen. Det är en syntes av egoism och altruism. Det hjälper oss att kontrollera våra drifter och primitiva behov, vilket är förutsättningen för en någorlunda fredlig samexistens. Denna reglerande kraft är inte hundraprocentig och därför spelar våra mera djuriska instinkter oss spratt ibland.

Det är när individer av någon anledning hamnar i periferin eller utanför gemenskapen, som normbildningen och internaliseringen inte fungerar, dvs den process varigenom individen gör primärgruppens och kollektivets normer och moral till sin egen. Samlevnadsproblem uppstår också då människor lever i skilda världar med annorlunda förutsättningar och perspektiv på sig själv och livet. Naturligtvis finns det också inskränkt dogmatism och subkulturer, där normgemenskapen är pervers, som tex i islamist-jihadistmiljöer. Ju mer splittrat och isolerat människor lever, desto större är risken att Gud inte är närvarande i medvetandet, som en allt överskuggande, allomfattande idé (som Spinoza säger) om hur människor ska leva sina liv i gemenskap, kärlek och fred. Utan denna bärande idé är risken att människan går vilse eller får "segla i sin egen sjö"! Ensam i världen.

Alf Ronnby  filosofie doktor, docent