DET ISLAMSKA KVINNOFÖRTRYCKET

11.03.2018

I hamnen i Torekov, ytterst på Bjärehalvön, plockar kvinnorna fisk ur näten. Andra kvinnor rensar fisk och lägger i korgar och lådor. Männen lagar nät och grejar med båtarna och övervakar kvinnornas arbete på kajen. Kvinnornas typiska klädsel är långa, mörka kjolar, blus eller skjorta med väst och kofta. Ytterst har de flesta en sjal hängande över axlarna. Alla ser ut som dagens små påskkäringar, med sina rutiga och randiga hucklen över håret. Inte en enda kvinna visar håret - inte ens små flickor. Alla har sjal eller sjalett på huvudet.

Männen å sin sida, har vanligen vegamössor, men några har hattar, liknande dem som de religiösa, 1800-talsliknande Amish, har. Pojkarna däremot, är vanligen barhuvade, men några få har keps. De flesta män har trätofflor. Vad kvinnorna har syns inte pga de långa kjolarna och det är endast få kvinnors ansikten man kan se. Inte för att de har slöja, men troligen för att de inte vill bli fotograferade, i vart fall inte så ansiktet syns. Detta är bilder tagna i Torekov vid förra sekelskiftet av Wilhelm von Gegerfelt och finns i boken Stämningssökaren. Det är intressanta tidsdokument.

Det finns en ofta åberopad missuppfattning att nordiska kvinnors sjaletter och hucklen vid förra sekelskiftet , skulle vara ett uttryck för underordning och förtryck i stil med vad som gäller för muslimska kvinnors slöja. Hucklena var ett arbets- och vardagsplagg för kroppsarbetande kvinnor och inte alls religiöst eller kyskhets betingade. Enkla kvinnor var vid fest barhuvade eller hade enkla, platta stråhattar. I kyrkan hade man svart sidenschal över håret. Borgerliga kvinnor bar stiligare hattar när de var uppklädda eller små spetssnibbar inomhus. Huvudbonaden var alltså en sociala klassmarkören och inget religiöst påbud. Men kan ju på det sättet uppfattas som en över och underordning av kvinnor.

Hamnen tycks vara centrum i fiskeläget. Det är en viktig träffpunkt, där människor möts, gör upp affärer, visar upp sig, träffar en partner och skvallrar om varann. Sillfisket var det som präglade fiskeläget Torekov. Kanske hela samhällets existens var beroende av sillfisket. Livsstilen och mentaliteten hos lokalbefolkningen präglades av det hårda livet på sjön och ovissheten om vad varje dag hade i sitt sköte. Därför var människorna strängt religiösa, kristna med en allvarlig samhällsmoral. Alla var beroende av "Guds gåvor", dvs fisken och vad fisket gav. Ibland gick det mycket bra och ibland rena katastrofen. En familj som förlorade far till sjöss, blev ställd på bar backe och hamnade på fattighuset.

Människorna levde i skuggan av varandra och med detta följde krav på uniformitet i klädsel, livsstil och uppförande. De flesta satt sas i samma båt och var beroende av varann. Ingen tilläts sticka iväg och enbart främja sina egna intressen, eller avvika för mycket från gruppen. Kravet på likhet var grundläggande. Kvinnornas (och männens) ställning påminner mycket om hur det idag kan vara i andra, mindre utvecklade och agrara samhällen i världen, där man lever av vad jorden ger. Kvinnorna får ofta göra det enklare, men kanske tyngsta arbetet. I vissa afrikanska kulturer tycks de göra nästan allt manuellt arbete och tom ibland fungera som lastdjur.

För några år sedan såg jag just detta i en bergsby i Tunisien. En under lasten böjd kvinna bar en stor hög grenar på ryggen. Mannen, som inte bar något, gick efter henne med en käpp i handen. Detta var en bild av muslimskt kvinnoförtryck i vår tid, som jag inte kommer att glömma. Mannens nästan oinskränkta makt avspeglas också i kraven på kvinnans allting döljande klädsel. Inga andra män ska lockas (eller hon locka) av behagfulla kvinnor.

Så var det i puritanska Torekov i början av 1900-talet. Och så ser det ut att vara i många muslimska samhällen idag, där kvinnans ställning inte förändrats mycket på 100 år. De är fångade i ett strukturellt tvång, den allmänna andan, som bärs upp och regleras av kollektivet och klanen och av kvinnorna själva. Detta är en av anledningarna till att kvinnor och kvinnorörelsen i väst är mycket kritisk till den här typen av klädsel. Hucklet och naturligtvis ännu mera slöjan, visar på ett förtryck av kvinnan. Det är en uppfattning med mycket bred förankring i västerländsk kultur.

Nu, i vår individualistiska tidsålder, höjs allt fler röster för att det bara handlar om den enskildes valfrihet. Vi har rätt att välja vilken religion vi vill och vi har i princip också rätt att klä oss som vi vill. Men så enkelt är det inte. Kvinnoförtrycket maskeras bakom religiösa dogmer, som får en del att tro att det handlar om religionsfrihet. Också en del unga, muslimska kvinnor tycks tro att huckle eller inte, bara gäller deras egen identitet. De inser inte, eller vill inte inse, att de är representanter för och markörer av en förlegad kvinnosyn, där kvinnan har en underordnad ställning.

Vi tycker inte om hakkors, därför att de representerar något vi starkt ogillar. Hucklet är symbol för kvinnoförtryck. Detta förhållande bli inte bättre av att det sanktioneras av religiösa eller kulturella påbud. Så var det i Torekov för 100 år sedan. Det vill vi inte ha tillbaka - så kom inte här muslimer och historielösa humanister och vänsterkramare och uppträd som spöken från det förgångna!

KVINNANS HÅR På konditoriet "Nya livet" i Orhan Pamuks bok Snö, skjuter en ung religiös fanatiker ihjäl rektorn för Pedagogiska institutet därför att denne vägrat släppa in kvinnliga studenter med huvudduk i lärosalen. I Koranen står att kvinnan ska dölja sitt hår. Det är något magiskt med en kvinnas hår. Män tycks i alla tider ha haft ett särskilt förhållande till kvinnans hår och velat kontrollera hennes attraktionskraft.

I gamla dagar bar, som vi sett, svenska kvinnor svarta hucklen, sjalett eller huvudduk. Det var en symbol för kyskhet och ärbarhet, men kan i dagens ljus också ses som uttryck för undergivenhet. Upplysningen, modernisering och sekularisering ledde bort från den typen av underkastelse. Idag är det nästan bara små påskkärringar som har sjalett.

I den muslimska delen av världen, som inte genomgått en moderniseringsprocess, är det fortfarande vanligt eller till och med påbjudet att kvinnor ska ha huvudduk och i vissa länder slöja, niqab eller burka. Före islam var det kvinnor i den arabiska överklassen som täckte håret, som en statussymbol. Senare kopplades detta till islamsk tro genom att Koranen säger att Muhammeds hustrur ska täcka sina huvuden. Men först på 1700-talet blev slöjan allmän i Saudiarabien. Kvinnor som inte har huvudduk betraktas idag som lösaktiga.

Kampen om kvinnans hår - denna sexsymbol - har böljat fram och tillbaka i historien. Slöjan och huvudduken har använts för underkastelse, men också för att visa islamsk identitet och nationalstolthet gentemot kolonisatörer och imperialister.

Turkiets moderniserare Kemal Atatürk förbjöd slöjan på offentliga platser. Den västvänlige shahen Reza Pahlavi förbjöd slöja i Iran på 1930-talet. Vid den islamska revolutionen 1979 började en del kvinnor åter använda slöja, som en demonstration mot shahens välde. Men många kvinnor protesterade högljutt när den religiöse fanatikern ayatolla Khomeini 1983 skrev in i författningen att alla kvinnor offentligt måste ha hijab, dvs heltäckande klädsel och huvudduk, som inte täcker ansiktet. Olydnad kan leda till bestraffning med 74 piskrapp. Sedlighetspolisen patrullerar gatorna för att se till att påbudet följs.

Mörkrets krafter inom islam har lyckats vrida klockan tillbaka 50 år. Innan talibanerna tog makten i Afghanistan 1996, gick kvinnorna i Kabul utan huvudduk. Det var ok att visa håret. Men efter att de superreaktionärerna talibanerna tog makten, tvingades kvinnorna fullständigt packa in sig själva och bära burqa, en heltäckande dräkt där man inte heller ser kvinnans ansikte. Kan vi föreställa oss vilken kränkning och förnedring av kvinnor detta är? Fortfarande, då talibanerna inte har riktigt samma inflytande, bär många kvinnor burqa av rädsla för attacker från troende män. I Egypten vid Nassers tid, var det samma som i Kabul, kvinnorna i Kairo hade inte slöja. Idag finns inte formellt slöjpåbud, får kvinnor större rörelsefrihet i offentliga miljöer om de har huvudduk.

Det muslimska brödraskapets inflytande har även där vridit klockan tillbaka. Till och med under den sk arabiska våren råkade kvinnor illa ut om de råkade i klorna på fundamentalister. I Europa har muslimska kvinnor börjat använda huvudduk som tecken på en islamsk nationalism. Franska muslimska kvinnor hävdar att huvudduken speglar en ambition att markera sin islamska, kulturella identitet. Det är också en protest mot västerländska ideal som anses svåruppnåeliga. Huvudduken blir en symbol för motstånd, hävdar de. Vissa strängt troende kvinnor och deras familjer lever uppenbarligen i den föreställningen. OCH de vill att alla andra muslimska kvinnor ska göra detsamma.

Den holländska och franska regeringen har infört förbud mot burqa på offentliga platser. I Frankrike och Belgien är huvudduk förbjudet i skolorna, vilket lett till protester från muslimer. Motståndarna mot slöja och huvudduk menar att dessa plagg är symboler för något större och svårare, nml att den växande muslimska befolkningen i Europa inte vill integreras i det västerländska samhället. Muslimer kommer hit pga ekonomiska fördelar, men vill fortsätta att leva i sina egna kulturer - i en slags parallella världar. Detta är på sikt ohållbart då det kommer att leda till svåra konflikter i samhället. I Europas historia finns hotet från islam och muslimer, då de var på väg att erövra det ena landet efter det andra tills de stod utanför Wiens portar 1683 och de trupper som kom från El Andalus blev besegrade vid Tours och Poitiers 732.

Andra motståndare hävdar att det ökade användandet av huvudduk är ett resultat av islamisternas propagandakrig och infiltration och att slöjan är ett uttryck för den världskonspiration och övertagande som islamistiska fanatiker drömmer om. De ser en otäck smygande islamisering av Europa, vilket hotar vår kultur och ytterst vår frihet att själva välja livsstil. Islamisterna å sin sida säger att slöjförbud visar en ingrodd, postkolonial rasism, vilket är det förespeglade toleranta västsamhällets janusansikte.

Den urgamla motsättningen mellan den orientaliska, islamska världen och den kristna, moderna finns fortfarande på djupet och visar sig i dessa symbolhandlingar kring slöjan. Kvinnoförtryck eller islamkritik är frågan, men de flesta västerlänningar anser att slöja och huvudduk är uttryck för kvinnans underkastelse, även om hon sätter på sig den frivilligt.

Det finns också ett hälsoproblem med heltäckande klädsel. Den hindrar fysik aktivitet som tex idrott, cykling och gymnastik. Våra kroppar behöver också få solljus och de som har heltäckande drabbas av D-vitaminbrist, vilket leder till benskörhet och obalans i sköldkörteln.

DEN MUSLIMSKA SEXUALSKRÄCKEN Rättroende muslimska män ska inte ta en kvinna i handen. Inte heller kristna män bör ta en rättroende muslimsk kvinna i hand vid hälsning. Över huvud taget bör vi akta oss för fysisk beröring. Muslimska kvinnor ska akta sig för att fresta männen. Därför ska de vara beslöjade och ha heltäckande, löst hängande klädsel, som täcker hela kroppen från huvudet till tårna, allt för att inte visa sina former. Jag har vid några tillfällen sett muslimska kvinnor i Sverige bada i havet med kläderna på. Manliga läkare får inte undersöka kvinnor och sjukvårdspersonal i Europa har upplevt hot och våld från muslimska män, när inte deras krav på särbehandling uppfyllts. Det väcks också krav på att det ska finnas skilda baddagar för män och kvinnor vid de offentliga baden.

Döljande av det kvinnliga och rädslan för beröring mellan könen, spökar också i skolan. Helst ska pojkar och flickor gå i separata klasser och skolor. Pojkar och flickor får inte ha gymnastik tillsammans eller gå i simundervisning. De bör inte syssla med musik och dans, eftersom detta kan vara eggande. Bild är också problematiskt om det visar människor, eftersom detta också kan vara upphetsande och väcka förbjudna tankar. Muslimers sexualskräck gör att de ständigt ska behärska sig, ständigt vara på sin vakt mot sina drifter. Detta är tecknet för en äkta muslim.

Pojkar och flickor får inte vistas i enrum. De unga får heller inte ha pojk- eller flickvän och det är absolut förbjudet att ha samlag innan man är gift. En flickas heder står och faller med om det blir blod på lakanet på bröllopsnatten. Har flickan syndat, kan hon möjligen klara sig om mödomen repareras före bröllopet, om inte blir det skilsmässa eller värre.

Normen har flera konsekvenser. Det leder till mycket tidiga äktenskap, vilket uppmuntras av imamerna. Eftersom pojkar och flickor har svårt att lära känna varann och hitta en partner, blir det lättare för föräldrarna att arrangera lämpliga äktenskap. Inte sällan blir det tvångsgifte i unga år mellan kusiner. I den brittiska filmen Bortgift, ser vi att det ofta tar formen av att barnen blir rena handelsvaror i släktingarnas intressen. Den beryktade hederskulturen vilar i botten på släktens ekonomiska intressen. Men på ytan visar den sig som moralisk upprördhet. Ser vi det hela ur ett sådant materiellt släktperspektiv, är det kanske något lättare att begripa varför det sker hedersmord, vilket inte sällan utförs av släktingar.

Islam föreskriver en strikt uppdelning och åtskillnad mellan man och kvinna till och med inom äktenskapet. "Mannen ska utföra alla sysslor utanför hemmet. Kvinnan har sina plikter inom hemmet." Mannen är familjens överhuvud och enligt Koranen har han rätt att slå henne, för att tillrättavisa henne om hon uppträder oresonligt. Ett skäl för detta är enligt Ahmed al-Mufty (Sveriges muslimska råd) att "mannen beslutar med förståndet, kvinnan med känslor". Detta är en bakgrund för uniformeringen av hennes yttre, för att hon inte ska förleda mannen med sina lockelser. Föreställningen om den känslostyrda kvinnan, som inte följer den islamska normen, utan tex är lättklädda, för att inte säga utmanande, leder till att hon betraktas som hora och lovligt byte. Våldtäkten (eller hedersmordet) framstår då i ett förklarande ljus. Sedan vi fått många muslimska unga män till Sverige, har det uppstått ett för oss nytt fenomen - Gruppvåldtäkter! Jag kan tro att det snurrar till i huvudet på unga, muslimska män, när de ser alla dessa, unga, vackra, lockande svenska kvinnor, som visar sina vackra ansikten och sina behag. Den islamska åtskillnaden av könen leder till att män och kvinnor inte kan ha ett avspänt förhållande till varann.

Dessa komplicerade relationer mellan män och kvinnor i den islamska kulturen har fått till konsekvens att svenska sociala myndigheter informellt accepterar att ungdomar gifts bort, inte sällan i utlandet, att man tvingas acceptera att migrantmän kommer hit med flera fruar och att vi alltså måste acceptera månggifte och tom ge socialbidrag till dessa storfamiljer. I vissa bostadsområden där islam är den dominerande kulturen utvecklas klädkoder och kvinnor som inte lyder den, riskerar att få en informell "sedlighetspolis" på sig. Den lokala sedlighetspolisen ser i dessa områden också till att ungdomarna inte festar med sång, dans och musik. Vi håller så sakteliga på att få islamskt dominerade bostadsöar i det svenska samhället och detta är sannolikt bara början på den smygande islamiseringen av vårt samhälle.