ENSAMHETENS FÖRLOVADE LAND

11.03.2018

Varje år tar mer än 1000 personer sitt liv här i landet. Det är ett tragiskt faktum. Under 2016 var det 1134 personer som tog livet av sig. Av dessa var 783 män och 351 kvinnor. Självmorden 2016 var högst bland män i åldersgruppen över 65 och för kvinnor i åldersgruppen 45-64 år.

En viss tröst är att självmorden minskar. Antalet personer som tagit sitt liv har minskat med 40 procent sedan 70-talet. Trots detta består mönstret att män begår flest självmord och då särskilt äldre män. År 1987 hade vi bland män 26 självmord per 100 000. Detta sjönk till 16 år 2016. Motsvarande siffror för kvinnor är 11 respektive 7/100 000. Men bland äldre män, 85 år och äldre, är självmord särskilt vanligt. Socialstyrelsens dödsorsaksregister visar att självmordsantalet är mer än 40 procent högre bland äldre män än yngre.

Den enda åldersgruppen där självmordsfrekvensen inte minskar är män i åldrarna 15 - 24 år. Det är kanske ensamma yngre män i storstäderna där det också bor flest singlar. Det är de vilka har minst umgänge med andra och få nära vänner. Kraven på att göra karriär och vara framgångsrik kan spela roll. Vi kan fundera över hur mycket kulturen och personlighetsdragen spelar in, jämfört med vad andra förhållanden betyder; som mängden ensamboende singlar, många ensamkvällar i veckan, saknar partner, familj och nära vänner. I mindre samhällen upplever människorna sig mindre ensamma och har frekventare umgänge med andra. Men en halv till en miljon svenskar upplever ensamhet, vilket är skadligt för deras välbefinnande. (Den svenska ensamheten, SOM-institutet, Göteborgs universitet 2015).

Men upplevelsen av ensamhet är också relativt. Om jag lever i ett samhälle där normen är att jag ska ha en partner, "den lyckliga familjen", nära umgänge med vänner och kompisar, och inte har detta, då blir naturligtvis den subjektiva upplevelsen av ensamhet mycket större. I Sydeuropa till exempel betyder familjen oerhört mycket för det sociala på flera sätt: trygghet, gemenskap, moraliskt, status, råd, hjälp och problemlösning. Därför behövs heller inte lika många professionella som kan ge kärlek på tjänstetid. Invandrare är många som vittnat om att de upplever Sverige som ensamhetens förlovade land. Svenskarna tycks, i deras uppfattning, tycka att ensamheten är ok, men själva ser de detta som nära nog en social katastrof. De förstår inte att det går att leva så.

Oavsett om de kommer från Afrika, Asien, Mellanöstern eller Latinamerika upplever de en enorm skillnad. I Sverige är det tyst, kallt och stilla och få av dem har varit i en svensk familj. Det hör till undantagen att en främling blir inbjuden till en svensk familj. Man kan ju lätt förfalla till att tro på den förenklade klimatteorin, dvs att det är klimatet som skapar attityderna och förhållningssätten. Så vilka nationer är det vi tävlar med vad gäller att vara bäst på ensamhet? Finland? Ryssland? Japan? Kanada? Det är också bekant att i dessa länder har man ett komplicerat förhållande till alkohol. Är det för att människorna försöker dränka sina sorger och ensamhet med alkohol, en flykt från ansvar och verkligheten?

På ålderns höst, då livspartnern kanske lämnar jordelivet, blir ensamheten för den efterlevande så mycket större. Arbetskamrater finns inte längre. Barn och barnbarn flyttar runt i landet eller utomlands för arbete och nya livsvillkor och man träffas kanske bara till jul och en stund på sommaren - om ens det. Kamrater och vänner som är ungefär lika gamla faller också ifrån. Med åldern kommer många krämpor. Politikerna har av besparingsskäl ombesörjt att man ska nästan vara döende för att komma in i ett organiserat äldreboende, där den gamle mannen annars kunde fått en viss gemskap. Kvinnor är i regel bättre på socialt umgänge och personliga samtal. Det kan var ett stöd. Den man som inte har ett etablerat socialt umgänge, blir mycket ensam i sin lägenhet och upplever kanske att livet är slut. Dags att lämna in.

Alf Ronnby

Fil dr, docent socialt arbete