HÖGER, VÄNSTER ELLER MITTEN I POLITIKEN

01.03.2018


I dagens politik är liberalismen totalt dominerande. Det är tron på den totala valfriheten, individualism och konkurrens, de fria marknadskrafterna, individernas fria ekonomiska val, privatisering av offentliga verksamheter, konkurrensutsättning av andra, aggressiv feminism, moralisk egoism (sköt dig själv och skit i andra), fritt fram och hyllande av sexuell mångfald, var och en sin egen lyckas smed, kulturell relativism och varufetischism. Några verkligt konservativa eller socialistiska partier existerar inte längre. Allt är stöpt i det liberala vaxet.

Den formulerade, politiska konservatismen växte fram som en ideologisk motreaktion på franska revolutionen. Det gick ut på att bromsa allt för snabba förändringar i samhället. Enligt dess företrädare, tex Rousseau, finns det ett särskilt värde i det som har funnits länge just därför att det visat sig livskraftigt, naturligt och funktionellt.

Några av huvudkombattanterna var Voltaire och Rousseau. Rousseau står för bevarande av en ursprunglig, naturlig ordning, medan Voltaire argumenterar för den moderna, rationella, skapande och förändrande människan. Han är en upplysningens filosof för den revolutionära andan.

Liberalismen har sin grund i upplysningsfilosofernas tankar om den fria individen, som väljer sin väg i livet och därför är hon själv ansvarig för sitt liv. Det går inte att skylla på andra eller på omständigheterna (jfr existentialismen). Liberalismens grundbult är valfriheten.

Konservatismen har alltså sina rötter hos Rousseau, där folkviljan förenas och uttrycks genom staten, som den enande kraften i ett samhälle. Staten är den kraft som överbryggar klassmotsättningarna i samhället. Konservatismen hyllar och slår vakt kring traditionen. Konservatismen har den fördelen, att den slår vakt kring det som människor känner till. "Man vet vad man har, men inte vad man får." Det finns ett mänskligt drag av att vara försiktig med det man inte känner till, vilket visat sig klokt i de flesta sammahang.

Ett samhälle kan inte, genom snabba förändringar, skaka av sig sin historia. Den finns nedärvd i kulturen, vilken inte förändras alls så lätt och snabbt som strukturella, tekniska, ekonomiska och politiska förändringar. Hos konservatismen står kollektivet i centrum, medan det är individen som är central i liberalismen. I detta avseende liknar konservatismen socialismen.

Socialkonservatismen går längre än den traditionella konservatismen och förespråkar en statlig välfärdspolitik, för att dämpa klassmotsättningarna (se tex Bismarck och hans socialpolitik) och ger alltså staten en ännu större roll än de gamla konservativa. Konservatismen och liberalismen enas kring idéerna om den fria, konkurrensutsatta marknaden och det privata ägandet av produktionsmedlen.

Här bryter socialismen tvärt med de konservativa och vill överföra produktionsmedlen i folket, kollektiva ägande. Socialismen hämtar idéer från franska revolutionen om frihet, jämlikhet och broderskap. Betonar särskilt jämlikheten och allas lika förutsättningar och möjligheter. En berömd paroll är "av var och en efter förmåga, till var och en efter behov" och föreställer sig det klasslösa samhället som ett ideal. Till skillnad från liberalismen och konservatismen hävdar socialismen att alla riktiga, ekonomiska värden i samhället skapas genom arbetet. Socialismen har via socialdemokratin lämnat tron på att folket, kollektivet ska äga alla produktionsmedel och förordar istället blandekonomi, samtidigt som man spinner vidare på socialkonservatismens idéer om den statliga välfärdspolitiken och samhälliga förändringar genom den parlamentariska vägen.

I Sverige driver socialdemokratin tesen om statlig välfärdspolitik extra långt med det så kallade programmet för folkhemmet. Staten står för en socialpolitik som omfattar alla medborgare, utan att kräva behovsprövning (som liberaler och konservativa står för). Denna inriktning av socialstaten förväntas bli accepterad av hela folket och gör socialpolitiken till den största utgiftsposten i statens budget. Keynes teorier spelar stor roll i det socialdemokratiska tänkandet kring folkhemmet och där staten har en utpräglad konfliktlösande roll och ekonomisk regulator, till exempel för att dämpa arbetslöshet i lågkonjunkturer.

Som en reaktion på folkhemspolitiken och den starka staten kommer nyliberalismen på 1970-80-talen. Man betonar den enskilde individens rationella val och strävan efter att på den vägen maximera sin välfärd och lycka. Ekonomen Milton Friedman var den främste teoretikern bakom nyliberalismen och hyllandet av den fria marknaden och marknadskrafterna. Thatcher och Reagan står som politiska frontfigurer för genomdrivandet av nyliberalismen; privatisering av offentliga verksamheter, sjukvård, undervisning , social service mm. Och all offentlig verksamhet ska konkurrensutsättas för att bli mera ekonomiskt effektiv.

Globalismen är en både nödvändig och naturlig utveckling av den kapitalistiska ekonomin, där ägarna av produktionsmedlen ständigt vill maximera sina vinster och därför söker sig produktionen dit där marginalkostnaden för produktionen är lägst och till marknader där köpkraften och avsättningen är bäst. Liberalerna hävdar att alla vinner i längden på detta eftersom produktionen blir som mest effektiv då de fria marknadskrafterna får råda oinskränkt.

Ja, vad är då höger och vänster idag? Situationen är den att det inte finns mycket kvar av varken konservatismen eller socialismen. Det liberala tankegodset har fullständigt tagit över all ideologi kring ekonomisk verksamhet och utveckling och blivit totalt dominerande. Alla med inflytande är nu liberaler som hyllar individualism, fria val och fria marknadskrafter. En konsekvens av detta är privatisering av offentliga verksamheter och konkurrensutsättning av det som inte privatiseras. Sverige har gått längst i världen med att göra medborgarna till konsumenter av all slags service, vård och utbildning. Sverige är med i EU, ett av de främsta kännetecknen för en liberal, övernationell sammanslutning, där de fria marknadskrafterna och individens ekonomiska valfrihet sitter på piedestal. Konsumtion är i EU-länderna viktigare än produktion. Det är konsumtionen som håller det kapitalistiska maskineriet igång. Produktionen kan ske i Kina eller hotahiti, men konsumtionen sker i EU.

Vänstern har blivit socialliberal och värnar särskilt om dem som Marx kallade trasproletariatet (som aldrig kan bli en revolutionär kraft pga deras totala underlägsenhet i alla avseenden), det vill säga de mest utsatta grupperna i samhället: fattiga invandrare, arbetslösa, sexuellt avvikande, hemlösa, utvecklingsstörda, mfl. Sverigedemokraterna är indifferenta socialkonservativa utan ideologisk stadga.

Sett i dagens politiska, ideologiska ljus, kan man kanske tom säga att de som drömmer sig tillbaka till folkhemspolitiken är konservativa. I den meningen betraktar jag mig själv som konservativ eller är jag möjligen en klassisk folkhemssocialist? Hur som, definitivt motståndare till liberalismen, gammal såväl som ny!

Alf Ronnby   filosofie doktor, docent

FELTÄNKT MARKNADSANPASSNING

Den borgerliga alliansen fick två mandatperioder på sig att förvanska välfärdssamhället. Deras ideologi och tro på marknadskrafterna, konkurrens och tävlan fick dem att kapitalisera, dvs föra över verksamheterna till den kapitalistiska marknaden (eller med en förskönande omskrivning privatisera) stora delar av välfärdsstaten. Kapitalets profitmaximeringsprinciper kom alltså att gälla även för offentliga verksamheter. Detta skedde med politiska löften om valfrihet, lägre kostnader och mer pengar i plånboken för brukarna. Men det har blivit tvärt om.

Folkhemsidealen var att alla, på lika villkor, skulle ha tillgång till service av olika slag: barntillsyn, sjuk- och hälsovård, läkemedel, tandvård, utbildning, omsorg, bra bostad, mm. I grunden bygger det på principen "att ta från de rika och ge till de fattiga". Genom en solidarisk politik skulle klasskillnaderna i samhället minska. Och staten skulle vara den drivande motorn i detta samhällsbygge. Att ge alla lika förutsättningar är en mycket svår ekvation att få ihop, men färdvägen gick åt det hållet. Och klassklyftorna har heller aldrig varit mindre än under slutet av 50-talet och början av 60-talet.

År 2006 fick den borgerliga alliansen majoritet i riksdagen, på löften om brukarnas valfrihet och effektivisering av den offentliga sektorn. Effektiviseringen skulle ske genom besparingar, rationaliseringar och outsourcing. En av deras grundläggande idé var att sätta arbete först. Man införde jobbskatteavdrag, som ledde till att pensionärer fått betala högre skatt än dem som arbetar. Villkoren i sjukförsäkringen försämrades, så att ersättningen blev lägre. Skatterna sänktes på ett sätt som gynnar dem med högre inkomster, allt för att driva så många som möjligt i arbete - även dem som hade dåliga förutsättningar för att få ett arbete. Och andelen i arbete är nu lägre än den var 2001 (scb). Outsourcingen har skapat enorma säkerhetsproblem. Vad kostar de?

Det genomfördes kapitalisering och så kallade fria val inom sjukvården, hemtjänsten och äldreboende. Detta har lett till ökade kostnader och mycket klagomål på kvaliteten, när besparingar och vinstmaximering går före solidaritet och etiskt ansvar. Drygt hälften av gymnasieskolorna har kapitaliserats vilket gett kapitalisterna större inkomster och eleverna sämre utbildning. Allt finansieras ändå av skattebetalare. Inget annat land i västvärlden har gått så långt i kapitalisering av offentliga verksamheter. Till och med i USA är mina vänner mycket förvånade.

Elmarknaden, järnvägen, apoteken, Telia, Nordea, med flera har kapitaliserats för att de skulle bli effektivare och billigare för kunderna. Effektivare har de inte blivit och priserna på el, tågbiljetter, mediciner, telefoni och banktjänster har blivit dyrare.

Det finns ett grundläggande fel i borgarnas tankevärld kring att konkurrensutsätta den offentliga sektorn. Det ska också sägas att till exempel socialdemokraterna har varit med på kapitaliseringståget ända sedan 90-talet. Många där är anfrätta av samma liberala samhällssyn. Att sossar och liberaler gått i armkrok, har förvärrat situationen, då kapitaliseringen skett utan starkare motstånd.

Idén att konkurrens pressar ner priserna och ökar effektiviteten, stämmer inte. Effektivitet i detta sammanhang handlar bara om att få ut mesta möjliga ekonomi och vinst ur varje satsad krona. I strävan att tjäna mera pengar centraliseras verksamheterna och placeras där efterfrågan är störst, det vill säga i högurbana områden. På landsbygden och i mindre samhällen får folket spana efter den service som flytt. För kapitalister gäller inget samhällsansvar. Solidariteten gäller bara aktieägarna och dem själva, därför blir verksamheterna inte effektivare och billigare bara för att de kapitaliseras.

EU ÄR FÖR DYRT FÖR OSS

MedlemskapetiEU har sedan vi blev medlemmar 1995 kostat oss ca 540 miljarder kronor i reda pengar. Efter Brexit behöver EU ett ekonomiskt tillskott på mellan 120-150 miljarder kronor årligen. Dessutom behövs stora summor för att hantera utökad gränsbevakning, migrationsproblem, säkerhet och bekämpning av terrorism. Sammanlagt behöver EU:s budget förstärkas med uppemot 250 miljarder kronor årligen. Sverige får sannolikt betala en betydligt högre avgift än tidigare. Plus slopade avgiftsrabatter på 5 miljarden. Den svenska regeringen vill inte att vi ska betala mera, men vi är ett litet land och så länger Angela Merkel och Emmanuel Macron inte vill ha besparingar sitter vi där. Vi betalar idag ca 40 miljarder och kan komma att betala närmare 50 miljarder per år. Det är 2,5 procent av statsbudgeten på ca 2000 miljarder och lika mycket som försvaret kostar eller rättsväsendet här i landet.

Ett av argumenten för att gå med i EU var att det skulle gynna vår ekonomi, med ökad export till EU och billigare import. Men en studie som Fredrik Erixon och Stefan Fölster gjorde för Reforminstitutet 2014 visade att exporten till EU inte ökat nämnvärt. Likaså har importen bara ökat marginellt. Sveriges företag exporterar överlägset mest till våra grannländer och det har varit så även före EU-medlemskapet." Sammanfattningsvis kanske kan sägas att varken Nej-sidans farhågor eller Ja-sidans mest optimistiska förhoppningar har infriats. På det stora hela blev det som Konsekvensutredningarna förutspådde" säger Erixon/Fölster och det är inte sannolikt att förhållandena ändrat sig radikalt sedan dess.

Sverige betalar, till skillnad mot flera andra betydligt mer till EU än vi får tillbaka i form av glesbygdstörd mm. Vi betalar alltså ca 40 miljarder och får tillbaka ca 13. Det finns också en rad negativa konsekvenser av att vara medlem. Vi tvingas ta emot stora mängder migranter - till en kostnad av ca 40 miljarder för staten - som annars hade haft betydligt svårare att ta sig hit. Mottagandet har lett till att vissa kommuner nu går på knäna i ekonomin. De öppna gränserna betyder att det nästan blivit fritt fram för kriminella ligor att ta sig hit och ut igen med mängder av tjuvgods, tom traktorer för en halv miljon kronor. Varken tullen eller polisen har resurser att stoppa detta. Lågbetald arbetskraft kommer hit och dumpar lönerna. Romer och andra snyltare kommer hit och det har blivit som Göran Persson befarade "social turism".

Öppna gränser och konkurrensen från EU-länder håller på att slå ut den svenska åkerinäringen, tex polska byggföretag konkurrerar hårt med svenska. Svenska bönder har svårt att tävla med jordbruksprodukter från tex Tyskland och Holland. I många frågor har Bryssel mera att säga till om än den svenska riksdagen. Men medlemskapet har betytt att det blivit något enklare att resa runt i EU. Företagen har det administrativt lättare vid export. Arbetskraften kan i princip röra sig fritt inom EU. Studenter kan lättare få studera i annat EU-land. EU har på gott och ont infört en standardisering av en mängd produkter. Är det värt 50 miljarder? Eller är det dax för ett Swexit?

Alf Ronnby

fil dr och docent

DÅ IDEOLOGI SLÅR UT LOGIKEN

Det är inte sällan i samhällsdebatten, som plakatpolitik och slagordsmässiga formuleringar trumpetas ut, för att vinna poäng med enkla språktrix. Även om de flesta nog inser att vissa begrepp inte är logiska, blir de accepterade genom ständig upprepning till exempel i media. Begreppen får stå för något som förespeglas verkligt och rätt. Men med lite kritiskt tänkande inser vi att logiken haltar. De vinner på sin förmenta enkelhet och att vi tror att begreppen sätter fingret på det uppenbara, utan att vi behöver någon djupare reflexion kring vad det hela står för.

Jag tänker på följande begrepp i samhällsdebatten: "Ingen människa är illegal". Nej det kan man kanske säga. Men det flyttar fokus från det saken gäller. Vi har en lagfäst ordning för asylrätt, uppehållstillstånd och medborgarskap. Därför är det dessa regler vi bör diskutera. Vem uppfyller kraven för asyl mm. Inte att alla har rätt att stanna.

I debatten kring tiggeriet får vi höra att "det gå inte att förbjuda fattigdom". Även detta är ett språkknep för att avleda vad det egentligen handlar om. Ska vårt samhälle, som under decennier, ansträngt sig att avskaffa fattigdom, öppna dörrarna för fattiga från andra länder? Är det inte politikerna och myndigheterna i tiggarnas hemländer som har ansvaret att avskaffa fattigdomen där? (Och tiggeriet visar sig ibland ge pengar till dem, som bygger flotta villor hemma.)

Trots att vetenskapen sedan länge visat att det inte är adekvat att tala om olika raser, har det blivit vanligt att beskylla dem, som är kritiska till migrationsströmmar och invandring, för att vara "rasister". Begreppet "rasism" har tydligen inte längre någon koppling till ras, fast det logiskt borde. Nu är det bara ett skällsord och man kan lika gärna använda ett annat nedsättande ord typ "fascist" och "barbarism".

"Antiziganism" syftar på kritik och motstånd mot romer. Romer? Numera ska vi inte säga zigenare. Men "ziganism" då? Det borde betyda motsatsen till antiziganism, eller?

För att slippa besväret att behöva säga både han och hon, när man ska ange att något gäller för båda könen, har någon intelligent person hittat på begreppet "hen". Men hen följer inte logiskt ur han och hon. Och mera, det är inte så oskyldigt (och okunnigt?) som det kanske låter. Nej, det är ett begrepp lanserat av dem som driver en könspolitisk kamp där kön (eller gender) inte längre ska ha någon betydelse, eller helt enkelt avskaffas. Men varje förnuftig människa vet att det finns skillnader mellan könen och att det är strutspolitik att förneka detta. Det är en annan sak att arbeta för jämställdhet mellan könen.

"Homofobi" är ett begrepp som stämplas på dem som är kritiska till homosexualitet. Dock behöver man inte vara sjuk i huvudet för att vara kritisk till homosexualitet. Men begreppet syftar på detta.

"Alla människors lika värde" kan ses som ett ideal att sträva efter. Men det beskriver inte verkligheten eller vad som faktiskt gäller. Det är bara att se sig om i samhället!