KRÖNIKOR OCH DEBATTARTIKLAR

KÖP BOKEN DIREKT AV FÖRFATTAREN! 100 KRONOR PLUS FRAKT BESTÄLL HÄR alf.ron@telia.com

Mitt förlag heter Kronikan-Kom! Jag har skrivit sju romaner och åtskilliga fackböcker. Kolla här nere! Vill du köpa en bok kostar den 100 kronor plus frakt. Du beställer via min e-postadress alf.ron@telia.com

SYSTEMMEDIAS INDOKTRINERING

I och med framväxten av alternativa medier och så kallade sociala medier, har det för många blivit tydligare vilken roll de systembärande medierna spelar, då det gäller mottagarnas värderingar och världsbild. De kallas också för politiskt korrekta, eftersom de huvudsakligen förmedlar den information och de budskap, som ligger i linje med de dominerande, hegemoniska samhällsuppfattningarna: den marknadsliberala ekonomin, mångkulturalismen, sexuellt likaberättigande, alla människors lika värde, jämviktssamhället, formell demokrati, parlamentarism och globalism. Slår ner på nationalism och patriotism.

I den moderna världen spelar massmedierna en viktig roll i informationsflödet. De systembevarande medierna (typ DN, SvD, GP, Sydsvenskan, Aftonbladet, Expressen, osv) är i hög grad centraliserade. Det betyder inte nödvändigtvis att de är toppstyrda. Nej, det är budskapet som är centraliserat. Det systembärande budskapet produceras ocensurerat genom bärarna (dvs journalisterna) av det dominerande samhällsparadigmet. Reportrar, journalister och andra mediearbetare är sas inneslutna i tidens normbubbla. De är självgående. Toppstyrning behövs inte! Journalisterna förmedlar de perspektiv och den information, som systemet har behov av, därför att de själva menar att detta är så världen ser ut och hur man bör vara.

Exemplen på detta är hur den så kallade växthuseffekten och den globala uppvärmningen framställs. Budskapet är att det är vi själva, vi människor, som skapar uppvärmningen. Forskare av annan uppfattning blir sällan publicerade. Ett annat exempel är mångkulturalismen och migrationen, där budskapet är att det handlar om flyktingströmmar som vi måste hjälpa och som vi för övrigt behöver för att tex klara vården. Budskapet är också genomgående att invandringen på sikt är lönsam. Kritiker av migrationen stämplas som rasister och får sällan komma till tals. Andra exempel är stödet för den liberala marknadsekonomin, fri företagsamhet, valfrihet i alla servicesystem, pluralism, alla människors lika värde, accepterande av könsneutrala äktenskap, mot homofobi, islamofobi och xenofobi.

Exempel på kraven om det politiskt korrekta är när det blir ett väldigt hallå från alla systembärare då SVT dristar sig till att sätta utmanande rubriker som: "Hur mycket invandring tål Sverige?" eller "Håller Sverige på att islamiseras?" Då blir SVT beskyllt för att ta sina utgångspunkter i främlingsfientlighet och islamofobi av de magistrar som ska hålla ordning i journalistklassen typ Anna-Lena Lodenius och Lisa Bjurwald (Medievärlden).

Vilhelm Mobergs ord om förhållandena i Sverige, som han kallar en demokratur, är tänkvärda: "I en demokratur råder allmänna och fria val, åsiktsfrihet råder formellt men politiken och massmedia domineras av ett etablissemang som anser att bara vissa meningsyttringar skall släppas fram. Konsekvensen blir att medborgarna lever i en föreställning att de förmedlas en objektiv och allsidig bild av verkligheten. Åsiktsförtrycket är väl dolt, den fria debatten stryps." Demokratur betyder alltså skendemokrati, demokrati på ytan men i själva verket är det en maktelit som styr och ställer, där just medierna är mycket viktiga för att ge medborgarna den tillrättalagda bilden av verkligheten.

Det vi här beskriver är det som också kallas hegemoni, eller dominans genom övertygelse. Systemmedias dominans bygger på att det dominerande skikt i samhället (kulturbärarna som sätter dagordningen och levererar förklaringsmodellerna) behåller sin ställning genom att de som domineras accepterar deras världsbild och den rådande ordningen. Den rådande ordningen uppfattas som den rätta och förnuftiga och eventuella alternativ som orealistiska och ogiltiga.

Det som håller medborgarna kvar inom en viss ordning är också det som kallas systemavhängighet. Vi är beroende av de system och ordningar vi har lärt oss att leva med. Att bryta med dessa leder oss ut i det okända och de flesta individer blir osäkra och rädda för detta. Vi vet sas vad vi har, men kanske inte riktigt vad vi kan skapa istället. Vi fruktar oordning och kaos och därför är vi av naturen lite konservativa. Detta är det beståendes överlägsenhet och dominans.

Systembevararna pekar gärna ut alternativa ordningar som extrema, företrädda av extremister och därför kan eller vågar folk inte ta dessa alternativ på allvar. Härskarnas hegemoni vilar inte på någon tvångsmakt, utan på att systemmedia lyckas överföra sina perspektiv och värderingar till dem som är dominerade. Folk flest uppfattar, tolkar och accepterar, dessa värderingar och perspektiv som sunt förnuft. Hegemonin handlar om kulturbärarnas dominans över kulturen, uppfattningen och förståelsen av samhället. Systemmedia skapar de perspektiv, normer och värderingar, som avspeglar sig i attityder och förhållningssätt, och bestämmer på så sätt vilka som är de rätta normerna i samhället.

Tydligast är nog enögdheten när det gäller att ge "rätt" bild av nationella - internationella förhållanden. Systemmedia ser då sin uppgift att agera i "nationens intresse". Det gäller att bevara och förstärka bilden av att vi i vårt land naturligtvis ingår i den hegemoni som USA och EU utgör. Konflikter i världen ses ur detta perspektiv. Rapporteringen i svenska medier kring konflikten i Ukraina och Rysslands roll, är belysande för detta. Systemmedia spinner gärna vidare på den gamla rysskräcken här i landet.

Det handlar inte så mycket om att journalisterna är några propagandister. Nej, det är en mera sofistikerad process som leder till att de med ryggmärgen vet vilken den rätta ståndpunkten är. Socialiseringen av journalister börjar redan i primärgruppen; familjen och nära vänner. Här grundläggs de i samhället dominerande värderingarna, moralen och förhållningssätt (såvida man inte tillhör en grupp som står utanför samhället). De rätta värderingarna får de också i journalistutbildningen och framförallt via den kultur som råder på redaktionerna hos systemmedia. Detta bildar bakgrund till journalisternas förhållningssätt och seende. Individuella avvikelser förekommer naturligtvis beroende på omständigheterna, men de blir i regel inte låglivade på redaktionerna.

Betraktelser som starkt avviker från den etablerade ordningen, har mycket svårt att få anhängare och livskraft. Detta blir tvärt om misstänkliggjort av systemmedia och kommer då att uppfattas av flertalet av vanligt folk som falskt. Innebär också att de flesta inte upplever att de har någon anledning att ifrågasätta och själva gräva i ämnet. De som ifrågasätter etablerade sanningar, blir misstänkliggjorda av systemmedia och sedan av omgivningen. De som gräver för djupt blir betraktade som extremister och utstötta - ingen man behöver ta på allvar. Detta är själva poängen med extremiststämpeln.!

Systemmedierna får mycket av sin information från auktoriteter i statsapparaten, myndigheter, kommunalförvaltningar affärsvärlden osv.( DN tex är ett tydligt språkrör för regeringar och statsförvaltningen.) Samtidigt är det politiska systemet beroende av systemmedia för att få ut sina budskap och skapa förtroende. Det hela går ut på att tala om för mediernas mottagare hur de ska se på världen, vad man ska tro på och vad som är rätt och fel.

Systemmediernas huvudfunktion är att skapa förtroende för den rådande ordningen och stabilitet i systemet. Eftersom folk flest får det mesta av sin information om världen, genom systemmedierna (inte genom egen erfarenhet) skapar dessa ett beroende hos mottagaren. Därmed får de också en social funktion, som vägledning för hur mottagarna ska förstå vad som händer, vad de kan förvänta sig och hur de bör förhålla sig och handla. Beroendet gör att mediernas budskap lättare tas emot. Detta förstärks i tider av stora förändringar, social oro och konflikter.

Systemmedierna spelar också en viktig roll som den vilken bestämmer dagordningen, dvs vilka frågor och problem som ska ventileras och diskuteras och vilka åsikter som får komma fram och spridas, den sk åsiktskorridoren. Men genom dagens möjligheter via alternativa medier, kan vi anta att systemmediernas hegemoni och påverkan kommer att avta.

Samtidigt ska vi inte ropa halleluja över alternativa medier. Det kan mycket väl hända att i dessa finns dolda (eller öppna) uppfattningar om vad som är politiskt korrekt i dessa kretsar och det kan ibland vara lägre till taket där än i systemmedia. Har du inte rätt uppfattning är du där, liksom i systemmedia inte välkommen. Det handlar främst om att man tar upp olika ämnen och perspektiv, men det betyder inte fri och ocensurerad information. Ett belysande exempel på detta är synen på Donald Trump. Inte sällan framställs han i alternativmedia som alternativpresidenten eller rebellpresidenten, medan systemmedia ser honom som ett hot mot världsfreden.

(Vill du veta mera om massmedia och dess påverkan, kan du söka på: Media system dependency theory.)

Alf Ronnby

dr i sociologi, docent i socialt arbete

Du Gamla Du Fria...?

Av Alf Ronnby
(2017)

Recension av Pia Hellertz, fil.dr.

Alf Ronnby har gjort det igen. Hans nya roman Du Gamla Du Fria...? har verkligen skakat om och ökat medvetenheten om de risker som det innebär att öppna upp våra gränser i alltför generös omfattning och att anpassa våra svenska samhällen i alltför naiv och omedveten utsträckning till muslimernas och islams önskemål och krav.För ett par år sedan läste jag hans bok Smygande islamism (2010) och blev ordentligt omskakad. Ronnby har i sin nya roman detaljerat beskrivit en skrämmande framtidsdystopi som jag är säker på att ingen av oss här i landet vill vara med om. Men de flesta av oss inser inte hotet - ännu.

Alf Ronnby är född 1943 och har Socionomexamen från Socialhögskolan i Lund. Han har disputerat i sociologi vid Lunds universitet och är docent i socialt arbete vid Umeå universitet. Han var en förgrundsgestalt för samhällsarbetet inom socialt arbete och har arbetat som fältarbetare i det invandrartäta Rosengård. Ronnby har tidigare skrivit fem romaner.

I boken har vi kommit till en tidpunkt när "miljontals muslimer från Mellanöstern och Nordafrika under många år har strömmat in i Europa och Sverige". Det har lett till mycket stora förändringar i landet. Medborgarna känner inte igen sig. Mängder av svartklädda kvinnor i heltäckande niqab rör sig på gatorna. Det har byggts många moskéer som finansierats av Saudiarabien. Där predikar imamer den extrema islamismen, wahhabismen. Fem gånger om dagen annonseras bönestunden.

Läsaren får leva sig in i konsekvenserna av den alltmer genomsyrade muslimska kulturen i det svenska samhället. Hur män och kvinnor sitter åtskilda på bussar och även på andra offentliga platser. Hur svenska kvinnor tvingas bära slöja. Hur islam blir alltmer dominerande i religiösa sammanhang. Hur musik, dans, teater och annan underhållning blir förbjuden. Hur nyhetsförmedlingen blir alltmer anpassad till ett muslimskt perspektiv. Hur fler och fler på alla politiska nivåer är muslimer och därmed kan påverka politiken i kommuner och i hela landet.

Storstäderna domineras nu av muslimer och i vissa stadsdelar bor nästan bara muslimer. Där råder sharialagar. Imamerna predikar om den västerländska synden och berättar att muslimerna "ska erövra hela världen och skapa sitt umma", d.v.s. en islamsk värld. Den muslimska sedlighetspolisen ser till att lagarna efterföljs, att kvinnor har slöja eller niqab. I skolorna är pojkar och flickor uppdelade. Lärarna är nästan helt muslimer.

Huvudpersonerna i boken är universitetslektor Håkan och kollegan Anja, som båda arbetar vid Socialhögskolan i Lund. De blir i lärararbetet konfronterade med hur deras muslimska studenter ställer särskilda krav, som de tycker det är svårt att tillmötesgå. Rektor på skolan står för fredlig samexistens mellan muslimer och kristna och är beredd att gå långt för att tillfredställa muslimernas krav. Detta leder till konflikter mellan honom och flera lärare på skolan, som tycker det liknar kravlös underkastelse. Konflikten gestaltas huvudsakligen genom dialogerna mellan huvudpersonerna, lärare i socialt arbete och de muslimska studenterna, dels mellan Håkan och rektorn. Dialogerna avslöjar författarens omfattande kunskaper om Koranen, om islam och om den muslimska kulturen.


Regeringen är en koalitionsregering mellan Socialdemokraterna och "Almuslimun Jayidaan" (ungefär Muslimernas väl) (s. 114). De har stoppat Facebook, Instagram, Twitter och liknande sociala media "eftersom samförståndspolitiken inte klarade den omfattande kritik den drabbades av från folket, via sociala media" (s. 116). Inom servicesektorn vägrar muslimska män att låta sig bli betjänade av kvinnor. Det har lett till att man numera i huvudsak anställer män. Det leder till att det finns färre arbetsplatser för kvinnor, vilket passar muslimerna eftersom de anser att kvinnans plats är i hemmet, för att ta hand om familjen. Läsaren får i detalj följa hur det på olika samhällsområden får allvarliga konsekvenserna av anpassningen till islam.


Det finns trots allt "fickor av motstånd" i Sverige. I andra hälften av romanen är det jämtlänningar som gör motstånd mot islamiseringen. Anja, Håkans kollega, säger upp sig från Lunds universitet och återvänder till Jämtland varifrån hon kommer. Där får hon arbete på Socionomutbildningen i Östersund. I Jämtland har invånarna, politiker och präster uppmärksammat hotet från islam och där sker ingen anpassning till muslimska krav. Bönderna i Jämtland reagerar mot den för djuren så plågsamma och grymma halalslakten. De jämtländska bönderna hävdar med bestämdhet att deras djur ska slaktas på "de mest skonsamma och minst stressande sätt".


Jämtland är "ett landskap som har en historia av motstånd och krig". Här finns sedan gammalt en motståndsarmé, Jämtlands revolutionära armé, JRA. Det var tidigare mest "en kul grej", men nu har det blivit "blodigt allvar". Den högsta hövdingen för JRA är Arvid Nordenhök, "en bjässe på över två meter och 110 kilogram. En man i de femtio, med stor kalufs och härjat ansikte efter alla års arbete i skogen. Förr hade han stort skägg, men som han säger 'det kan man ju inte ha längre. Då kan folk tro att man är en taliban" (s. 164). I Jämtland har man bytt ut den svenska flaggan mot den jämtländska, som en protest mot "Stockholms underkastelsepolitik".Boken presenteras som ett svenskt svar på Michel Houellebecqs uppmärksammade bok Underkastelse, som enligt en recension i SvD "redan har orsakat årets största franska kulturbråk". I Houellenbecqs bok vinner Muslimska brödraskapet år 2022 det franska presidentvalet, i hård kamp mot Nationella fronten. Det är lätt att se var Ronnby kan ha fått inspiration. Och han har skrivit en roman som väl kan mäta sig med Houellebecqs. Detta är en bok som alla bör läsa, framförallt politiker och beslutsfattare på alla nivåer för att kanske få upp ögonen för en hotande fara.

Boken kan beställas direkt hos författaren alf.ron@telia.com.

FÖRÄNDRA VÄRLDEN OCH LIVET - 60-talets ungdomsrevolt

Bland unga människor på 1960-talet spreds uppfattningar, som blev till en ideologi, om ett annat och bättre samhälle än det gamla, förlegade, segregerade, patriarkala, auktoritära, marknadsekonomiskt och kapitalstyrda. Ett samhälle där människan skulle vara centrum och all utvecklings syfte - inte teknologin och teknokratins. Människan har i dagens samhälle blivit förslavad under produktionsformerna och närmast blivit ett bihang till maskinerna och systemet. Därmed har hon blivit förfrämligad inför sig själv. Det började vid Berkeley i Kalifornien och spreds som en rörelse till andra universitet och högskolor runt om i Europa och USA. Denna ungdomsrörelse kom att kallas 68-generationen, som ett samlande och sammanfattande begrepp för en vision och en livsstil.


Det var ett uppror mot auktoritära förhållanden vid universiteten, som kom att gälla hela det västerländska samhället med dess klassförhållanden, inkrökta könsroller och moralregler. Det handlade inte minst om kvinnors frigörelse från patriarkala förhållanden. Rörelsen fick extra energi genom kritiken av och demonstrationerna mot Vietnamkriget. Kriget kom att symbolisera imperialismens förtryck av svagare folk och nationer. Och ytterst också kapitalismens samhällsordning vars essäns är det förtryckande klassamhället, där kapitalisternas och överklassens girighet är dess signum.

Rörelsen, som inte är en organisation, men en ideologisk vågrörelse genom västvärlden, fick också energi av att det på 60-talet blev en stor tillströmning av studenter till universiteten. Denna utbildningsexplosion var kanske en avgörande faktor, inte minst eftersom så många kvinnor började studera vid universiteten. Detta ledde till en ny anda, nya fläktar blåste genom universitetens dammiga föreläsningssalar och korridorer. Här växte det fram en ny generation av unga människor, vilka frigjordes från de gängse disciplineringsstrukturerna i arbetslivet, som normalt tuktade och stukade varje ny generation. Frihetsgraderna ökade markant för denna massa av studenter, som efterhand formulerade en vision om att kunna förändra välden och livet.

Författaren tillhörde 68-generationen, som ville göra uppror mot allt gammalt och förlegat i samhället. Sextioåttorna ville ut i världen, nyfikna som de var på hur det såg ut bortom egna gränser. Varje sommar på 60-talet ägnade många studenter en del av sommarlovet till att lifta runt i Europa. Att lifta var en del av 68-kulturens önskan att spränga gränser och pröva sin lycka. Det skapade nya möten. Möten som var spännande och givande. Alla dessa möten med olika människor. Liftarna fick lära känna andra samhällen och människor genom dem de fick lift med. Att bo på ungdomshärbärgen gav nya kontakter. Där träffades likasinnade av båda könen från andra länder. Vänskap och kärlek uppstod och internationella band knöts. Vid möten, sam-mankomster och fester lyssnades gärna på Bob Dylan, Joan Baez, Buffy Saint-Marie och Hoola Bandola. Che Guevara var en politisk idol.


Frigörelsen från det gamla betydde flera ting, bland annat en mera öppen och tillåtande moraluppfattning om könsroller. Ett av tidsandans slagord var "det personliga är politiskt". Den fria sexualiteten, inte minst för tjejerna var en del av frigörelsen. Det gällde också att ta personlig ställning och inte gömma sig inom kollektivet, likt flykten från frihet, som Eric Fromm kallade det. Den fria sexualiteten var både upprorisk och politisk, vilket vi lärde oss av Herbert Marcuse. De hämningar och moralkakor som fängslat och förnekat sexualiteten som en mänsklig njutning, skulle förkastas. Vi skulle vara fria att bejaka våra sexualdrifter och på det sättet leva ett sundare, friskare och gladare liv. Leva livet! som det också hette. Vi trodde nog, liksom Sigmund Freud, att sexualiteten är grundbulten i människans samhälle. Och kanske hade Freud rätt, eftersom inget kan vara mera grundläggande för en hållbar framtid för människan.

Genom Karl Marx, Theodor Adorno, Max Horkheimer, Ivan Illich med flera, som avtäckte den kapitalistiska samhällsordningen, lärde 68:orna sig om alienationens mekanismer. Vi ville bryta igenom konsumismens och alienationens dimridåer, som förslavade och förhindrade naturlig mänsklighet. Vi skulle genom eget handlande inte vara endimensionella varelser anpassade till kapitalismens samhällsordning, som Marcuse upplyst om. Insikten om den repressiva toleransen, som det moderna samhällets kontrollmekanism, gav nya perspektiv utan en massa hämningar, måsten och karriärkrav. För oss 68:or var det närmast omoraliskt och fult att sätta pengar, konsumtion och flärd främst.

68-generationen vill avlägsna oss från den borgerliga kulturen och livsstilen. Vi anser, på goda grunder tror jag, att allt sedan slutet av 1800-talet har borgarklassens (som inkluderar kapitalister och deras hantlangare inom medelklassen) syn på sig själva, på familjen, samhället och världen kommit att dominera i samhället. Borgarnas kultur, ideal och livsstil har i viss mån spritt sig till arbetarklassen. Detta kallar vi förborgerligandet av samhället och borgarklassens hegemoni. Arbetaren ser på sig själv såsom borgaren ser på henne och honom och de strävar efter samma ideal. Det som borgaren ser som gott, sunt, eftersträvansvärt och rätt anser i stort också arbetaren. Arbetarna har också tagit över borgarens syn på samhället och världen och tolkningar av vad som utspelar sig där.

Kärleken är familjens kitt, inte arbetsgemenskap. Rätt och etikett spelar roll. Det gäller att uppföra sig enligt konventionen med stil och god smak och gärna göra vinstgivande investeringar också i det sociala. Känsloutbrott bör undvikas. Männen och särskilt kvinnorna ska klä sig tidsenligt och propert. Man bör inte visa upp sina kroppsliga behag och avge sina utdunstningar. Sexualiteten tillhör intimsfären och är något man inte talar högt om och det utövas i avskildhet eller hemligt. Självklart bör man vara ståndsmässigt gift och helst ha ett bröllop som låter tala om sig. Sexualiteten ska hållas inom den äktenskapliga, borgerliga familjen.


Hemmet ska vara prydligt och välstädat och hustrun ha full kontroll över sin domän och över välartade barn. Det finns ett ideal kring bildning, vilket betyder att man bör känna till klassikerna inom litteraturen i världen. Ha kunskap om god konst och musik och kunna bedöma och diskutera. Man ska hänga med i modets växlingar när det gäller uppförande, kläder och hemmets utseende och inredning. På söndagen tar man promenader för att visa upp sig för andra borgare. Ekonomiskt kunnande, företagsamhet och koll på den egna ekonomin, samt ett vårdat språk hör till idealen. Allt detta förkastar vi som borgerlig smörja och vi vill göra tvärt om på nästan vartenda område.

Håkan, huvudpersonen i berättelsen, träffar många trevliga människor och inte minst tjejer under liftaråren. Berättelserna spänner över en tidsperiod under 1960-talet och början av 70, då vi är unga och fulla av energi och framtidsdrömmar. Det föresvävade oss att vi kan skapa ett samhälle utan klassklyftor och förtryck, där människor kan uttrycka sin individualitet och skapande fantasi, utan att detta behöver komma i motsättning till kollektivet och samhällets gemensamma intressen. Vi tror att vi faktiskt är på väg åt det hållet, att kunde förändra världen och livet! som filosofen Harald Ofstad formulerade det. 68:orna var på väg, i rörelse eller "on the move" mot ett friare, gladare och bättre samhälle. Inspiration för strategierna hämtades bland annat från Paulo Freire och Saul. D. Alinsky. I den lilla världen försöker de omsätta sina idéer i handling, genom att etablera nya samlevnadsformer och social frihet över alla gränser. Denna naivitet var befriande så länge den varade - innan även detta slår över i sin motsats och kollektivet ska bestämma allt. De som var med då, vet att detta ibland tog sig absurda former och att i varje rörelse döljer sig dess motsats, som vid en viss tidpunkt tar kommandot.


Efterhand kom 68-generationen att gå allt mer mot vänster, enligt dialektikens lagar. Reaktionen från höger drev 68-generationen åt vänster mot en slags frihetlig socialism, vilket var något helt annat än den förtryckande, gamla, stalinistiska kommunismen. Kommunismen uppfattades vara minst lika förtryckande som kapitalismen. Vid Håkans resor visar det sig att i kommunismens Östeuropa är kontrollen mera påtaglig än till exempel i diktaturens Spanien på 60-talet. Men den nya sköna värld 68:orna drömde om, fanns tyvärr bara som en teoretisk konstruktion - en utopi. Men dessa år på 60 - 70-talet kom att för alltid påverka 68:ornas personliga tänkande - vilket sätter sina spår även idag. Boken handlar om detta! Håkan berättar om sina upplevelser och författaren håller i pennan. Kanske kan det vara lite befriande för läsaren att, i vår dystopiska tid, återvända till det glada 60-talet.

Studenten Håkan Erlandsson läser sociologi vid universitetet i Lund. Det är nu så många studenter som vill läsa sociologi, att institutionen måste hyra biografer på stan för att hysa alla som vill gå på dessa föreläsningar och försöka förstå det samhälle vi lever i. Det är ett samhälle som är under snabb omvandling och studenterna vill förstå strukturerna och processerna bakom dessa samhällsförändringar. Också för att själva vara med och påverka i för dem önskvärd riktning. Håkan berättar om ungdomsåren och 68-generationen, som ständigt vill vara på väg till nya upplevelser. De vill leva livet fullt ut nu.

Boken kan beställas direkt hos författaren alf.ron@telia.com


HUR STOPPAR VI VÅLDSSPIRALEN?

Det dramatiska och dödliga våldet har ökat år från år och det tycks inte finnas någon ende på eländet. Polisen arbetar intensivt på att komma åt beväpningen i kriminella miljöer. Detta kan försvåra för dem som vill använda skjutvapen mot sina kriminella konkurrenter och/eller fienden. Men det ändrar inte det sociala undantagstillstånd som råder i dessa dysfunktionella miljöer.

Erfarenheten från vissa satsningar (tex i New York) visar att man bör ingripa tidigt mot brottslighet, för att förhindra allvarligare kriminalitet. Man bör särskilt hårdbevaka brottsbenägna individer. Detta förutsätter tidig information och kartläggning, vilket kräver att polisen är i utsatta miljöer och att det behövs fler poliser i yttre tjänst. Samverkan med andra myndigheter för att kunna ingripa mot bedräglig livsföring öht (bidragsbedrägeri, försäkringsbedrägeri, skatteflykt, rattfylla, fortkörning, smuggling, osv.) Polisen och andra bör göra omfattande kartläggning av brottsaktiva. Information som bör vara tillgänglig för varje polisman som ska göra ett ingripande.

I utanförskapsområdena finns tyvärr många dysfunktionella familjer, som inte har förmåga att ge sina barn en bra uppfostran och utveckling. Det händer att i invandrarfamiljer förlorar husfar och andra auktoriteter i familjen (och "storfamiljen" inräknat nära släktingar) sin statur och pondus. Detta beror på flera faktorer som att de är arbetslösa och inte kan försörja familjen, att de inte är bekanta med det nya samhället, inte kan språket, inte organisationen, inte koderna och kulturen. Barnen lär sig det nya språket snabbare än föräldrarna och hur man ska ta sig fram i samhället. De kanske tom börjar se ner på eller förakta sina föräldrar, som inte kan slussa barnen in i det nya samhället på ett adekvat sätt. För att möta detta bör socialtjänsten satsa mera på familjerådgivning.

För att få tidig information om familjeproblemen är det viktigt med samverkan mellan socialtjänst, skola, sjukvård och polis. Många av dessa dysfunktionella familjer lever på bidrar och i samband med att de söker hjälp, finns tillfällen att närmare få information om förhållandena i familjen.

De kriminella ungdomarna har naturligtvis föräldrar och andra vuxna, som rimligen skulle ta ett ansvar för att deras ungdomar inte blir mördare, som fördärvar både sina egna liv och andras. Men det fungerar inte eftersom dessa ungdomar lever isolerat i ett fragmenterat samhälle, med svaga familjeband och där den informella sociala kontrollen inte finns.

I dessa dysfunktionella områden har de kriminella inte kunnat göra samhällets normer och värderingar till sina egna och därför saknas de den inre kontrollen eller samvetet som hindrar kriminalitet och våld. "Antingen skjuter jag eller så skjuter de på mig."

Bakgrunden är typisk för utanförskapsområden. Det skapas stereotypiska bilder och spänningar till samhället, vilket blir självuppfyllande. I gängmiljön behövs det bara en händelse som "legitimerar" våldet i de kriminella ungdomarnas ögon, för att ge igen. Men vi bör inte, som ofta sker, skylla kriminaliteten och våldet på fattigdom. Det handlar inte så mycket om detta.

De boende i dessa områden känner inte att de har något ansvar för miljön och förhållandena i bostadsområdet. Många är där som flyttfåglar, vilka inte tänker stanna, men kommer inte vidare. Boendemiljön är inte deras. De är bara gäster och bryr sig inte. Möjligen kan detta ändras om de boende blir mera involverade och delaktiga i områdets skötsel och utseende. För att inte intresset ska bli tillfälligt, kan det vara en poäng att de som deltar aktivt, får lägre hyra. Skötseln bör organiseras som gruppverksamhet.

Det behövs metoder och processer som bygger en sund, normförmedlande gemenskap, i vilken även ungdomarna, på väg in i kriminalitet, blir delaktiga. Eftersom många av dessa, ofta invandrarungdomar, inte ser någon framtid i Sverige har de inte mycket att förlora på att gå den kriminella vägen till "värdighet", som de ser det. Utan delaktighet och accepterade framtidsperspektiv, lever de i nuet och försöker göra något av sina liv.

Eftersom det är båligt ställt med föräldrarnas fostrande uppgifter och engagemang i barnens framtid, får skolan en viktigare roll än normalt eller traditionellt. Skolans fostrande roll bör förstärkas i undervisningen och samvaron i skolan. Ansvarstagande, moral och etik bör ingå i läroplanen. Lärare, skolvärdar, kamratstödjare, kuratorer bör samverka till att skapa en socialt lärande miljö. Innan eleverna lämnar skolan för yrkeslivet, bör skolan, genom kuratorsverksamheten arbeta för att varje elev har en praktikplats att börja på direkt efter skolan.

Grannsamverkan har vista sig ha en positivt effekt och kan utvecklas till än mera informativt arbete, som hjälper polisen. Projektet "Nos" är ett exempel på tidig upptäckt och rapport till polisen, där hundars fantastiska luktsinne och hörsel kommer till användning. Jag har tidigare skrivit om att vi bör genom community organizing skapa en bättre social miljö i utanförskapsområdena. En organisering bland de boende kan ev också leda till att man som grupp vågar informera polisen om viktiga iakttagelser. Samtidigt måste det bli möjligt att vittna utan att behöva visa upp sig i rättssalen och att informanten namn blir offentligt.

Inom socialt arbete har vi metoder som går ut på att organisera lokalsamhället till socialt fungerande miljöer. Det kallas också för community organizing, Ett intressant exempel på hur detta kan användas för att stävja utvecklingen av våldskriminaliteten, visades den 28:e december i SVT.** I stadsdelen Westside i Brooklyn, New York har organisationen SOS (Save Our Streets) genom community organizing lyckats få ner skjutningarna från 24 år 2010 till 2 i år. Samhällsarbetarna Sheaqua "cocopuff" Parvis och Amy Ellenbogen berättar i programmet hur de, tillsammans med boende och frivilliga arbetar med att skapa sociala miljöer som påverkar ungdomarna i riktning från våld till försoning och ändrade livsperspektiv.

Det är lite förvånande att vi hör och ser så lite av community organizing i de många så kallade utanförskapsområdena (av polisen nu omfattande 23 bostadsområden typ Karlslund i Landskrona). Vi lär ut dessa metoder bland annat på socialhögskolorna, men socialtjänsten i kommunerna har en svag tradition att organisera en del av sitt arbete på detta sätt. Här behövs ett annat tänkande och det är kanske polisen (som nu vädjar om hjälp) som kanske hjälper kommunerna att få upp ögonen för community organizing. För den händelse du som läser detta, inte känner till community organizing kan jag tipsa om några bra böcker.*

Samverkan mellan polisen och medborgarna gör polisen synlig och kan skapa förtroende. Vi kanske tom ska uppmuntra poliser att bosätta sig i utanförskapsområden tex mot att de får gratis hyra. Att återinföra patrullerande kvarterspoliser i dessa områden, kan ha en positiv effekt. Kanske ska vi också återgå till att ha vicevärdar och portvakter i husen, för att få bättre koll vem som bor i husen och går ut och in. I vissa bostadsområden och mindre samhällen har det utvecklats "nattvandrare" för övervakning. Ibland går det längre och kallas medborgargarde. Det har dålig klang, men är förståligt när polisen inte klarar att sätta dit bovarna.

Ökad kameraövervakning och vakter kan vara bra hjälpmedel, men utan förstärkning av polisen leder det inte långt. Att sätta in militären mot kriminella gäng funkar nog inte, men de kan ju i krissituationer vara bra för bevakningsuppgifter. Migrationsströmmarna är ju också ett bekymmer och där bör vi ta bättre reda på vad det är för folk som kommer hit. Hyresvädrar och bostadsrättsföreningar ska ha skyldighet att informera om vilka det är som bor i deras lägenheter, för att minska möjligheten för kriminella att gömma sig bland andra. Vissa miljöer har blivit veritabla smältdeglar för brottsligt beteende. Att sanera här är inte lätt, men viktig förutsättning för att bekämpa kriminalitet. Åtgärderna kan se tråkiga ut, men en tråkig samhällsutveckling måste nog mötas med tuffa metoder.

Alf Ronnby

Dr i sociologi och docent i socialt arbete

* litteratur för samhällsarbete

Block Peter Community - structure of belonging

Homan Mark Promoting community change

Kahn Si Organizing

Kretzmann/McKnight Building communities from the inside out

Wahlberg Stefan Samhällsarbete

Watkins Murphy/Cunningham Organizing for community controlled development

GALOPPERANDE BROTTSLIGHET KNÄCKER POLISEN

Situationen i vårt land är mycket bekymmersam och polisen är hårt pressad. Detta har lett till att regeringen blev tvungen att byta ut den oduglige polischefen Dan Eliasson, trots att han har partibok. Det finns 800 kriminella män i nätverk med tillgång till vapen. 2017 skedde 300 skjutningar och 40 dödade, huvudsakligen i gänguppgörelser. Det är i storstadsområdena dessa kriminella nätverk finns, i Malmö 200, Göteborg 300 och Stockholm 300. Brottsligheten i landet har ökat allt sedan 1975, från 750 000 anmälda brott till 1,5 miljoner år 2016, eller från 9 221 per 100 000 invånare till 15 219, dvs med 65%. Särskilt allvarligt är att brott mot person (liv och hälsa) ökat mest och utgör nu 19 procent av brotten. Från 282 per 100 000 inv år 1975 till 957 år 2016, alltså en ökning med 239%. Av de 957 är 112 fall av dödligt våld. Denna typ av brott är det högsta under 2000-talet. Vad gäller våldtäkter är ökningen katastrofal med 9 per 100 000 inv 1975 till 68 år 2016. Detta är en ökning med hela 655 procent! Av 36 länder ligger Sverige två i toppen med mest våldtäkter. Japan har minst med bara en (1) per hundratusen invånare.

Här i landet har vi varje år cirka 180 000 personer misstänkta för brott. 76 procent av dessa är män. Hela 20 procent är unga män 15 - 20 år. Av de nyligen kartlagda 800 är de flesta män i åldern 15 till 25 år och uppvuxna i hårt belastade miljöer typ Fittja, Kroksbäck och Bergsjön. Polisen får kritik för att man inte klarar upp mer än 19 - 14 procent av personbrott, dvs brott som lagförts (inte fastställda domar). Men vad gäller gängkriminaliteten är problemet bland annat att de som sett och vet något inte vågar anmäla eller ställa upp som vittnen. Gängen har tagit över makten i vissa bostadsområden och den som pratar med polisen riskerar att själv råka illa ut. Inom polisväsendet klagar man (tex i Polistidningen no 12 2015) på hur verksamheten är organiserad och blivit allt mer centraliserad med landet uppdelat i sju regioner. Bristen på poliser framhålls också.

Sverige har 206 poliser per 100 000 inv. medan tex Tyskland har 300, Belgien 400 och Grekland 500. Vi har 30 000 anställda hos polismyndigheten varav 20 000 är poliser. Men långt ifrån alla poliser arbetar i yttre tjänst med uniform. Bara 46% är i yttre tjänst. År 1965 var det 67%. Det är alltså allt färre poliser i yttre tjänst. Organisationen ser ut som en tratt, men vi bör vända den upp-och-ner. Poliser på fältet har fått det allt tuffare i sitt arbete genom ökad kriminalitet och inte minst genom att det grova våldet ökat. Banditerna ger sig till och med på polisen. Detta måste vi sätta stopp för genom upprustning och ökad bemanning.

Det brukar ibland hävdas att kriminaliteten beror på klassamhället, men i dagens samhälle är denna koppling inte så tydlig. Anledningen är att vi genom öppna gränser och migrationen i världen, kommit att bli en del av de brottsaktivas marknad. Det finns ca 300 kriminella gäng med ca 5000 "medlemmar" eller snarare "deltagare" som går in och ur gängen utifrån omständigheter. Ligorna pendlar också in och ut ur landet utan större problem. De som är här illegalt och riskerar en kriminell utveckling ska snabbt utvisas.

Vad ska vi då göra mer för att bryta denna spiral av stegrande kriminalitet? Eftersom vi är med i EU kan vi inte längre ha full koll på vem som kommer in och åker ut ur landet. Men om tullarna får ökade befogenheter att kontrollera alla som åker in och ut skulle det säkert gå att göra livet surt för bovarna och andra med inte rent mjöl i påsen. Skärpta vapenlagar är bra, men vi måste också kunna kontrollera att vapen inte kommer in i landet.

Erfarenheten från vissa satsningar (tex i New York) visar att man bör ingripa tidigt mot brottslighet, för att förhindra allvarligare kriminalitet. Man bör särskilt hårdbevaka brottsbenägna individer. Detta förutsätter tidig information och kartläggning, vilket kräver att polisen är i utsatta miljöer och att det behövs fler poliser i yttre tjänst. Samverkan med andra myndigheter för att kunna ingripa mot bedräglig livsföring öht (bidragsbedrägeri, försäkringsbedrägeri, skatteflykt, rattfylla, fortkörning, smuggling, osv.) Polisen och andra bör göra omfattande kartläggning av brottsaktiva. Information som bör vara tillgänglig för varje polisman som ska göra ett ingripande.

I utanförskapsområdena finns tyvärr många dysfunktionella familjer, som inte har förmåga att ge sina barn en bra uppfostran och utveckling. Det händer att i invandrarfamiljer förlorar husfar och andra auktoriteter i familjen (och "storfamiljen" inräknat nära släktingar) sin statur och pondus. Detta beror på flera faktorer som att de är arbetslösa och inte kan försörja familjen, att de inte är bekanta med det nya samhället, inte kan språket, inte organisationen, inte koderna och kulturen. Barnen lär sig det nya språket snabbare än föräldrarna och hur man ska ta sig fram i samhället. De kanske tom börjar se ner på eller förakta sina föräldrar, som inte kan slussa barnen in i det nya samhället på ett adekvat sätt. För att möta detta bör socialtjänsten satsa mera på familjerådgivning.

För att få tidig information om familjeproblemen är det viktigt med samverkan mellan socialtjänst, skola, sjukvård och polis. Många av dessa dysfunktionella familjer lever på bidrar och i samband med att de söker hjälp, finns tillfällen att närmare få information om förhållandena i familjen.

Samverkan mellan polisen och medborgarna gör polisen synlig och kan skapa förtroende. Vi kanske tom ska uppmuntra poliser att bosätta sig i utanförskapsområden tex mot att de får gratis hyra. Kanske ska vi också återgå till att ha vicevärdar och portvakter i husen, för att få bättre koll vem som bor i husen och går ut och in. I vissa bostadsområden och mindre samhällen har det utvecklats "nattvandrare" för övervakning. Ibland går det längre och kallas medborgargarde. Det har dålig klang, men är förståligt när polisen inte klarar att sätta dit bovarna.

Grannsamverkan har vista sig ha en positivt effekt och kan utvecklas till än mera informativt arbete, som hjälper polisen. Projektet "Nos" är ett exempel på tidig upptäckt och rapport till polisen, där hundars fantastiska luktsinne och hörsel kommer till användning. Jag har tidigare skrivit om att vi bör genom community organizing skapa en bättre social miljö i utanförskapsområdena. En organisering bland de boende kan ev också leda till att man som grupp vågar informera polisen om viktiga iakttagelser. Samtidigt måste det bli möjligt att vittna utan att behöva visa upp sig i rättssalen och att informanten namn blir offentligt.

Ökad kameraövervakning och vakter kan vara bra hjälpmedel, men utan förstärkning av polisen leder det inte långt. Att sätta in militären mot kriminella gäng funkar nog inte, men de kan ju i krissituationer vara bra för bevakningsuppgifter. Migrationsströmmarna är ju också ett bekymmer och där bör vi ta bättre reda på vad det är för folk som kommer hit. Hyresvädrar och bostadsrättsföreningar ska ha skyldighet att informera om vilka det är som bor i deras lägenheter, för att minska möjligheten för kriminella att gömma sig bland andra. Vissa miljöer har blivit veritabla smältdeglar för brottsligt beteende. Att sanera här är inte lätt, men viktig förutsättning för att bekämpa kriminalitet. Åtgärderna kan se tråkiga ut, men en tråkig samhällsutveckling måste nog mötas med tuffa metoder.

SVENSKA MIGRATIONSPROBLEM

Sverige har tagit emot ett par hundra tusen migranter, men det är inte mängden som är det största problemet. Problemen är att vi inte vet riktigt vad det är för slags människor som kommit hit. De flesta är troligen hederliga människor, som kan börja ett nytt liv i Sverige, där de kan försörja sig själva och uppfostra sina barn till goda samhällsmedborgare. Då kommer de också att bidra till samhällets utveckling. Men en del är allvarligt skadade människor med hemska upplevelser i bagaget, eller kommer från samhällen som är mycket olika det svenska och får uppenbara problem att finna sig tillrätta i Sverige. Vi får också räkna med att i denna massa av migranter finns kriminella personer, som kommer att fortsätta ett kriminellt liv i Sverige.

En annan aspekt är att de nykomlingar, som inte känner sig hemma här och/eller misslyckas med sin karriär, kan vända sig mot det svenska samhället - ungefär på temat "surt sa räven om rönnbären". En del muslimska ungdomar har vänt vårt samhälle ryggen och kritiserar det mesta. Minst 300 har valt att ansluta sig till Islamska staten för att bli jihadister, heliga krigare. Därmed tror de väl att de ska få makt och bli betydelsefulla. Vad som verkligen händer då eller om de kommer tillbaka vet vi inte, men vi måste vara observanta. Vi får nog ta det goda med det onda och försöka handskas med problemen så gott vi kan, eftersom vi bör kunna hjälpa människor i nöd. Men det finns också ett mera egoistiskt motiv nml då arbetande människor behövs för att utveckla och bibehålla funktioner i vårt samhälle. Att få nykomlingar med utbildning (som andra betalat) till vårt land, är en ren vinst, om de kommer i arbete här. Problemen just nu är att det kommit för många, så många att vi inte förmår handskas med nykomlingarna på ett rationellt och bra sätt. Ekonomiskt är det också ett stort problem för de kommuner som tvingas ta emot fler nykomlingar än man har resurser till.

Anpassningen till svensk kultur och moral försvåras mycket av att många av migranterna hamnar i miljöer i Sverige, som inte klarar av att slussa nykomlingarna in i det svenska samhället. De kommer att leva i ett slags undantagssamhällen som naglar fast dem i subkulturer och en försörjning genom bidrag och/eller kriminellt beteende. Studier visar att kriminella gäng i dessa miljöer rekryterar sina medlemmar bland invandrarungdomar som inte kommit in i samhället. Polisen vet också att senare års frekventa skjutningar och grova brottslighet inte sällan handlar om uppgörelser mellan kriminella gäng (till stor del befolkade med unga invandrare). Genom den grova brottsligheten drabbas oskyldiga människor.

Ett allvarligt problem med den stora invandringen av muslimer, är att de för med sig en kultur av underordning och förtryck av kvinnor, tillsammans med en hederskultur som vi absolut inte vill ha här. Detta tar sig ibland otrevliga uttryck då det krävs genderseparering med skilda skolklasser för pojkar och flickor, skilda badtider för män och kvinnor, kvinnor som inte utan manlig kontroll från familjen, får vistas tillsammans med män, kvinnor som måste markera sin underlägsenhet genom att tvingas använda huvudduk eller till och med slöja. Denna snedvridna hederskultur leder ibland också till hedersmord på främst kvinnor och flickor, ett fenomen vi känner som "balkongflickor". Dessa kulturer - som ofta missvisande kallas religion och kräver religionsfrihet - vill vi inte ha i Sverige och allra minst att svenska medborgare ska tvingas anpassa sig till dessa medeltida moralregler.

I Rinkeby, Hisingen, Rosengård med flera miljöer av samma typ finns inte mycket av social kontroll och det är huvudskälet till att dessa miljöer producerar kriminalitet. De är i grunden socialt splittrade bland annat beroende på att de befolkas av människor som inte har mycket gemensamt annat än att de råkar bo i samma område. Den sociala ensidigheten i dessa miljöer, gör att det inte heller finns många personer och nätverk som kan hjälpa migranterna in i samhället.

Det brukar heta att kriminaliteten beror på fattigdom och försakelse, men det är bara en liten del av sanningen och då främst i subkulturer som premierar den typ av handlingar. Mängder av människor är fattiga och eftersatta på olika sätt, men de löser inte sina problem med kriminalitet. Varför inte? Jo, därför att den sociala miljön inte accepterar det.

Kriminellt beteende uppstår i miljöer där de sociala, moraliska rättesnörena för ett hederligt leverne inte existerar. Där inte familjen, släkten, vännerna, grannarna och umgängeskretsen ombesörjer att varje person tidigt och genom livet lär sig vad som är rätt och fel och gör dessa moralregler till sina egna. Då ställs inte personen inför frågan och valen, ska jag göra si eller så? Ett lagligt leverne är helt enkelt en självklarhet. Och skulle det för en eller annan i kollektivet inte vara det, får han eller hon snabbt klart för sig vad som gäller. I en sund sociala miljö accepterar man inte kriminellt handlande.

Huvudorsaken till kriminaliteten i Rinkeby, Rosengård osv är att de är invandrargetton. Men inte på det förenklade sätt som Sverigedemokraterna och deras sympatisörer tror, nml att det är invandringen i sig som skapar problemen. De flesta invandrare är inte kriminella och kommer inte från kriminella miljöer. Tvärtom, kommer de ofta från samhällen där den sociala kontrollen är mycket rigorös. Men i förortens subkulturer fungerar det inte så. Där får var och en segla i sin egen sjö, istället för att ledas av ett fast, socialt, kollektivt ledarskap. Det är till och med så att just detta att de kommer från ett samhälle med sträng social kontroll, som vägleder (eller tvingar) in individen i de rätta banorna, kan vara en del av problemet. Ungefär som när hårt hållna ungdomar släpps fria från kontrollen och den ständiga övervakningen, då kan falla in i grovt avvikande beteende och göra en rad dumheter.

Invandrarfamiljerna i dessa områden fungerar också dåligt, till exempel i sin socialiserande roll. När familjens överhuvud inte kan försörja familjen, utan gå sysslolös, förlorar han sin auktoritet och barnen (och kanske hustrun) ser inte upp till honom. Inte heller får han och familjen någon hjälp i föräldrarollen från det dysfunktionella lokalsamhället. Snarare tvärtom! Problemen ligger ibland också tydligt i familjen. Bland denna stora ström av migranter kommer också självklart en del dysfunktionella familjer hit. I sådana familjer har barnen det inte lätt och får ingen sund och förnuftig vägledning i sin utveckling till vuxna och medborgare i samhället. Det finns många exempel från dessa miljöer där barnen far riktigt illa och överlever trots alla odds. Klarar de sig i samhället är det pga egen själslig styrka och/eller tur.

Så detta eviga gnäll på och om att integrationen inte fungerar och att vi därför har en onormalt stor andel kriminella i dessa invandrartäta områden. Det är mest tjafs av personer, som inte vet vad det egentligen handalar om. Därför fungerar inte heller de åtgärdspaket som allt sedan 1970-talet regnat ner över Rosengård och hennes systrar. De kommer inte åt grundproblemet, nml de allvarliga bristerna den sociala grundstrukturen. Och det är heller inte lätt att skapa fungerande sociala miljöer där människor från vitt skilda kulturer plötsligt ska leva och fungera tillsammans. Kulturer är något av det allra svåraste att skapa och ändra. Det är oerhört mycket enklare att bygga hus och infrastrukturer, men detta löser inga problem med kriminella miljöer. Och ännu värre blir det då sådana miljöer fått lov att utvecklas under lång tid. Vi brottades med dessa problem i Rosengård redan på 70-talet och sedan dess har det bara blivit värre och värre, trots alla åtgärdspaket.

Mycket krasst uttryckt, behöver man byta ut en stor del av befolkningen i dessa krisområden. Genom att bara låta det fortsätta som förut, som överbefolkade uppsamlingsplatser för nya invandrare, som till stora delar tillåts leva på socialbidrar, år efter år och sysslolösa gå, är att binda ris åt egna ryggar både för mottagarna och det hjälpande samhället. Självklart ska man ställa krav på egen försörjning och att invandrarna därför måste bosätta sig på de orter där de kan få arbete. Det får de inte i Rinkeby, Hisingen eller Rosengård.

Nu är de kriminella miljöerna så rotade i dessa områden att de hederliga invånarna absolut inte kan ta hand om problemen själva. Därför behövs massiva polisinsatser för att spränga de kriminella gängens subkulturer. Det gäller också sådana subkulturer som vi tex sett i Rinkeby där ungdomsgäng härjar och tror att de, likt en maffia, kan ta makten över området och upprätthålla sina egna lagar. Det som hände i Rikeby den 17/2 visar vad det handlar om. Där skulle polisen gått mycket hårdare fram och anhållit alla de 70 smågangstrarna utan pardon. För detta behövs naturligtvis en massiv polisinsats, men so What!

Här behövs nolltolerans mot allt kriminellt beteende, samtidigt som samhällsarbetare ska hjälpa de hederliga människorna att organisera sig för att ta kontrollen i lokalsamhället. Detta kommer att kosta stora pengar och mycket hårt arbete från polis och socialarbetare. Men det är helt nödvändigt om vi på sikt ska få någon rimlig ordning i dessa områden. Och några nya invandrare ska inte tillåtas bosätta sig i dessa områden! just vad man föreslår i Danmark.


SVENSK KULTUR I ETT NÖTSKAL

Det finns nog inget mera svenskt än allemansrätten. Mig veterligt har inte medborgare i andra länder samma frihet att vistas ute i någons annans skog och natur. Inte ens Danmark, som vi i mycket delar kultur med, finns denna hävdvunna frihet och rätt att vistas på annans mark och till och med campa/tälta ett dygn.

Allemansrätten avspeglar den uppskattning och värdering av fin natur och att den på ett ideologiskt plan tillhör oss alla. Visserligen bryter kapitalet med denna ideologi, då de utan hänsyn tar sina kalhyggen och skövlar naturen. Men kapitalet har ingen annan moral än profiten.

Svensk midsommarfirande går tillbaka på hyllningen av naturen, då den står som bäst i blom. Det är karakteristiskt att midsommar är årets största högtid. Smaka på det ordet: högtid!

Ett svenskt ideal är att vi ska, som personer, vara mycket kontrollerade, ansvarstagande och plikttrogna. I det här landet står man vid sitt ord. Det går tex inte att försvara något man lovat eller uttryckt men inte hållit, med "att det var bara något jag sa" - inget att fästa sig vid och ta på allvar. Med ett sådant beteende tappar man i vår kultur fullständigt förtroende hos andra människor, men i Italien och Spanien är det ok.

Ett annat kulturellt drag är att vi övervägande litar på våra myndigheter. Vi tror inte de är korrumperade, tar mutor och medvetet behandlar människor olika, pga social statur, nepotism eller genom vänskapskorruption. De följer noggrant lagar och regler, som är beslutade i demokratisk ordning. Alla medborgare ska i princip behandlas lika eller likvärdigt. Åtminstone är det så det bör vara enligt den allmänna uppfattningen. I flera länder jag känner till väl, tar man för givet att det förekommer korruption och mutor (och därför finns starkt misstroende mot myndigheter och makteliter). Jag vill påpeka att det vi kan uppfatta som typiska, svenska kulturella drag inte behöver vara unika för vårt land. Det räcker att ett övervägande flertal medborgare uppfattar att detta är centrala, viktiga beteendemönster man bör känna till för att kunna passa in i vår kultur.

Jantelagen är väl något vi brukar peka på som ett negativt drag i vår kultur. Man ska helst inte sticka ut och vara avvikande. Men vi bör betänka ur vilken miljö en sådan moralregel utvecklats. Vi behöver inte gå så långt tillbaka i historien för att möta ett samhälle där merparten av befolkningen fick slita hårt för brödfödan. I lokalsamhället var det viktigt att någorlunda hålla ihop och i vissa avseenden samverka och hjälpas åt i det dagliga livet. Grunden för detta var ett slags jämlikhetsideal, som byggde på delaktighet. Detta befrämjades inte av om någon eller några stack iväg och främst gynnade sina egna intressen. Det är dagens liberala samhälle där var och en ska vara sin egen lyckas smed, där jantelagen uppfattas mycket negativ. Laganda och karriärism står mot varann. Lagandan gynnas inte heller av att någon eller några sticker ut som avvikare. Måttfullhet och jämställdhet vid fördelning av resurserna främjar sammanhållning. Dessa moralregler går tillbaka ända till jägarsamhället.

I vårt samhälle ska vi inte visa oss näriga, eller för angelägna att främja sina egna intressen. Vi måste lära oss en viss balansgång mellan det egoistiska och det altruistiska. Denna hållning kan kanske fångas i begreppet lagom, dvs varken för mycket eller för lite. Men det finns också en utbredd myt kring begreppet och fenomenet lagom, då man tror att det skulle betyda laget om, dvs att det ska räcka till alla. Men detta gamla begrepp lagom betyder "enligt lag". Kännetecknande är en viss försiktighet när vi ska etablera nya sociala kontakter och relationer. Vi vill gärna pröva oss fram innan vi faller någon om halsen. Å andra är vi i regel ganska trofasta och behåller våra vänner länge.

Ett intressant kulturellt drag är att svenskar i regel bör gå försiktigt fram, då man vill att andra ska göra något för en. Vi bör inte gå rakt på sak, utan komma till den önskade handlingen genom att gå via omskrivningar, för att frågan inte ska uppfattas av mottagaren som ett bestämmande och krav. Så bör vi tex säga: "Kan du inte hämta......?" "Du kan väl inte ordna.......?" Eller: " Du kan väl inte tänka dig att.....?" osv på detta tema. Vi bör lämna åt mottagaren att själv bestämma vad han eller hon vill göra. Detta kan uppfattas som ett antiauktoritärt drag i kulturen. I princip är det ett tecken på att vi avlägsnat oss från ett starkt klassamhälle. Även om klassamhället inte är helt avskaffat, är det trots allt lite mindre auktoritärt.

Det finns förstås en mängd sociala förhållningssätt som markeringar av kulturella värden. De verkar kanske försumbara, men har en viss betydelse i det dagliga livet. Jag tänker på sådant som att vi bör ta av oss ytterskorna när vi går in i vårt eget och särskilt i andras hem. Detta är långt ifrån regeln i världen. Vi svenskar sköljer alltid av disken, för att få bort rester av diskmedel. Detta vet jag att man inte gör i tex Danmark, England och Frankrike. Röda stugor med vita knutar. Bjudningar bör gå på tur eller växelvis. Luciafirande i december, elektriska adventsljusstakar i fönstren vid jul, lutfisk, sillinläggningar (sill i dill), kräftskiva i augusti, knäckebröd, ärtsoppa på torsdagar och Kalles kaviar, för att bara nämna några mindre allvarliga kännetecken på svensk kultur.

VÅRT POETISKA SPRÅK

Jag har som universitetslärare noterat att våra svenska studenter efterhand blivit allt sämre på att skriva behaglig och uttrycksfull svenska. Framförallt har många tappat att vi i svenskan har den intressanta möjligheten att skriva ihop ord till nya intressanta och poetiska ord. Detta gör språket mera flexibelt, levande och stämningsfullt. Jag kunde bli irriterad över att läsa uppsatser där studenterna delat på ord som vi sedan gammalt skriver ihop. Jag misstänker att studenterna är påverkade av den digitala revolutionen vars språk framförallt är engelskan. Jag fick ibland också höra att "vårt språk är så fattigt på ord och bra uttryck". Ja, svenskan har färre ord än engelskan, men är mera måleriskt och mycket rikare på talande begrepp och nyanser. Ta som exempel Dalsjöbergsbadet, slåtterängsdofter, midsommarnattsdröm eller midvintersaga.

Vi har många sammansatta ord som jag tycker låter poetiska: vintersolstånd, midvinter, vargavinter, vintervila, snödrottning, vintervit, snögubbe, norrsken, köldnattshimmel, dagsmeja, vinterträdgård, vårdagsjämning, midsommar, sunnanvind, sommarvarm, sommarpsalmskörledare, sommaraftonsvalkan, midnattssol, sommarhage, liljedalen, midsommarblomster, slåttermanssupen, barndomslandet, älvdans , skymningslandet, apostlahästarna, dimslöja, allemansrätt, allhelgonadagsfirande, dödsskuggan, mm som är begrepp där engelskan måste beskriva med flera ord.

Vi har en mängd förstärkningsord och begrepp: kanonbra, byxångest, skitdåligt, genomruttet, urtrist, dyngsur, kallhamrad, smilfink, skenhelig, morgontrött, kvällspigg, saktmodig, rundhyllt, smilfink, hårfin, kärlekskrank, älskogsglöd, svårflörtad, gladlynt, hjärtnypare, dumdryg, fyllekaja, stryktäck, ögontjänare, snåljåp, unghök, lögnhals, svartsjuk, filbunke, gallsprängd, gråtmild, snuskhummer, gulaschbaron, skitstövel, toffelhjälte, draksåddsagerande, blåbärsrisgrönt, bärsärkargång, gryningsräd, dolkstötslegend, jantelagen, ensamståendelägenhet, finansvalp, frufridsdag, ökenvandring, liemansdräpare, Åsanissemarxist, svångremspolitik, pomperipossaeffekten, ledighetskommitté, osv.

Namnförstärkningar: Pelleplutten, Lillgreta, Stinastumpan, Storerik, Snålasara, Flörtlisa, Byfånen, Bildskönebengtsson, gullunge, mfl.

Några exempel på där jag tycker svenskan är betydligt mera poetiskt än världsspråket engelska:

På engelska heter det milky way (någon har kört där, kanske Tor, och spillt ut mjölk på himlavalvet). Vad är väl detta mot Vintergatan? Karlavagnen heter the Dipper (big och little). Det är förstås en smaksak och det är mera poetiskt med en vagn än en skopa (vattenskopa, som man ev släcker törsten med). På vikingatiden hette stjärnbilden Odens vagn. Sedan blev det "karlarnas vagn". Eller ta ett sådant ord som Gullviva. På engelska heter den Cowslip.


FYRAHUNDRATUSEN I UTANFÖRSKAP

Tre forskare i kommunikationsvetenskap visar i en studie (Ung teknik, äldres vardag) att 20 procent av äldre medborgare eller 400 000 inte har tillgång till internet. Eftersom vårt samhälle blir allt mer digitaliserat är detta ett allvarligt problem av utanförskap. Det är allt vanligare att myndigheter och företag utgår från att alla har tillgång till dator och/eller smartphone och kan använda dessa maskiner för alla möjliga meddelanden, transaktioner, svara på enkäter, fylla i formulär, beställa biljetter och orientera sig i världen. Cirka 60 procent av befolkningen i landet använder dagligen internet.

Den digitala revolutionen har skapat mängder med nya möjligheter i informationssamhället. Det är naturligtvis bra. Men för dem som inte behärskar den nya tekniken, tornar problemen upp sig. Det blir besvärande och leder ibland till att digitala noviser blir straffade. De får vänta i evigheter på att komma fram till en viss, överbelastad myndighet (överbelastad eftersom man överallt drar ner på människor som svarar i telefon) eller ett företag. De företag, förvaltningar och myndigheter som har uppringningsservice utmärker sig positivt! Denna service borde alla ha! Dessutom måste det vara möjligt att nå förvaltningar och myndigheter på de gamla sätten via telefon och brev!

Men vanliga, analoga telefoner har snart spelat ut sin roll. Redan idag trycks inte längre några telefonkataloger. Man ska söka på nätet. Kan man inte det, kostar det en slant att ringa nummerbyrån. Om de digitala noviserna inte betalar räkningarna via internet, åker de på att betala extra för varje faktura (alltså betala för att betala, vilket många tycker är orättvist och oetiskt). Dagligen får de höra att tex SR och SVT uppmanar lyssnarna och tittarna att ta del av hela historien, hela informationen via deras hemsidor, SVT och SR Play. Skatteverket trumpetar ut att vi alla ska deklarera via nätet, eftersom det är snabbt och enkelt. Ja, enkelt för dem som kan.

Allt fler affärer vill att vi ska betala med Swish och inte med kort. Men det går inte om man inte har en Smartphone, mobilt bankide och appen Swish. Bankerna har inte längre några kontanter, så utan bankomat står man där. Nästan alla finns med på Facebook, eller? Kanske inte så viktigt att vara där, men mycket kommunikation släkt och vänner emellan sker via mejl, sms och mms. Har man inte detta, finns risken att hamna lite utanför. Dessutom kan man ju i värsta fall få stämpel på sig att vara lite efter sin tid och tom efterbliven, medan det hela egentligen avspeglar att vi lever i ett samhälle där jämställdhet och lika förutsättningar är mer vackra ord än eftersträvade realiteter.

Regeringen har ett program och en strategi för digital utveckling i landet. Det är dokument med många ord om hur Sverige ska bli ledande i den digitala revolutionen. Men man hittar lite eller inget konkret om hur man ska få alla med på detta tåg. Både hårdvara och mjukvara är naturligtvis viktigt, men det behövs pedagogik för att de flesta ska hänga med.

Pensionärsorganisationerna och många andra ideella organisationer har uppmärksammat de äldres digitala handikapp och arrangerar kurser. SeniorNet utbildar och fungerar som en plattform för gemenskap. Biblioteken och medborgarkontor kan hjälpa till där de finns. En idé är att engagera någon intresserad, ung och kunnig person i varje by, som kan var it-ombud (eller räddare i nöden) och hjälpa dem som hamnat på efterkälken. I städer är det nog lämpligast att ha ett eller flera medborgarkontor och att biblioteken (dit en del söker sig för hjälp) har resurser att hjälpa till. Ytterst är detta också en fråga om demokrati, dvs att alla så långt möjligt har lika förutsättningar att delta i samhällslivet.

MISSTAG ATT GRÄVA NER FIBER ÖVER HELA LANDET?

I Sverige pågår en utbyggnad av fibernät i rasande fart. Vi ställs inför frågan om kostnaden för fiber är rimlig för varje hushåll och för landet. Mobilt bredband bygges också ut, är billigare och blir allt snabbare och stabilare. Så, vad ska vi egentligen välja?

Frågan om det är värt priset att installera fiber är aktuell för många hushåll, då operatörerna på marknaden ligger på med sina erbjudanden. De hotar också med att det blir mycket dyrare att ansluta sig i efterhand (vilket är en sanning med modifikation) och vi kommer inte att i längden klara oss utan fiber, hävdar de. Fiber är alltså svaret på all digital kommunikation.

Men om nu landet har cirka sex miljoner hushåll och alla ska ha fiber till en genomsnittskostnad av runt 20 000 kronor, blir notan grovt räknat på mer än ett hundra miljarder kronor. Samtidigt är det mobila bredbandet nu snabbare än någonsin och ger tillräckligt med datamängd och hastighet för att täcka behovet hos många hushåll till ett väsentligt lägre pris. Undertecknad har själv mobilt bredband och det fungerar perfekt för våra behov.

Fiber har hög kostnad för installation, men kan leverera obegränsat med data, om man har ett abonnemang som tillåter detta. Mobilt bredband har ingen installationskostnad, men operatörerna har satt gränser för datamängder som kan överföras. Behöver man köpa till mera dataöverföring kan det i längden bli dyrt. Operatören Tre och andra har gjort undersökningar som visar att få konsumenter överstiger maxtaket. Det mobila bredbandet har fördelen att det är flexibelt och kan tas med till båten, husvagnen eller sommarstugan.

Hastigheter som behövs för film från Netflix, HBO eller SVT Play behöver sällan över 5-6 Mbit per sekund. Under bra förhållanden kan mobilt bredband ge hastigheter på över 60 Mbit/s. Det räcker med god marginal för allt man behöver, inklusive att surfa på datorn, titta på film, läsa nyheterna och betala räkningarna.

Vi kan dock räkna med att behovet av digitala tjänster för hushållen kommer att öka. Det handlar inte bara att datorn och tv-apparaten kanske ska börja ladda ned filmer i det krävande K4-formatet, utan att tiotals apparater samtidigt ska utnyttja bredbandet. Ljudanläggningar, datorer, surfplattor, smarta telefoner, larm, övervakningsutrustning, kyl och frys, bilen, dammsugaren - allt håller på att bli uppkopplat. Varje apparat behöver tillgång till ökande kapacitet för hemladdning av filmer, ljudböcker, multimediala kurser online, videosamtal/konferenser eller att uppdatera drivrutiner och skicka statistik.

Men det kan, vad gäller det mobila, också handla om dålig täckning, dåliga hastigheter eller snålt tilltagna surfpotter.4G-teknik har en övre gräns, som bygger på radioteknikens begränsningar och som i dag ligger på cirka 100 Mbit/s. Vill man ha mer bandbredd måste man komplettera med flera abonnemang.

Det görs mycket reklam nu för en ny typ av antenn som också den ska göra det onödigt att gräva ner fiberkabel. Det kallas för TV Fox Den har en ny antenn som kan fånga upp satellit-tv-signaler som andra antenner inte kunnat. Enligt reklamen får man 100 kanaler i kristallklar HD. Jag har dock inte testat den, så jag kan tyvärr inte svara för hur bra det funkar.

Det har länge diskuterats huruvida trådlös teknik och dess trålning är skadligt för människan. Argument står mot argument, rapport mot rapport och det kan hända att vi vanliga medborgare inte får veta allt, vilket Kalle Hellberg hävdar i NT (vecka 5). Han skriver att frekvensen hjärntumörer har fördubblats i Danmark sedan 1990. Inga tal för Sverige, men man kan misstänka att det inte när någon skillnad. Frågan är ändå vad det är som förorsakar detta. Mobilt bredband gör kanske varken till eller från, eftersom vi även med fiber ofta har ett ökande antal apparater i huset som är trådlösa. Men självklart måste dessa problem tas på stort allvar och vi kommer nog att få veta mera vad det lider.

Vad då gäller mobilt bredband är den fjärde generationens mobilnät på gång och innebär en stor uppgraderingen av LTE-tekniken. Den vässade LTE-tekniken kallas LTE Advanced och är alltså snart tillgängligt. LTE Advanced kan kallas 4G Plus eller "4G-kräm"! och förväntas på sikt komma att ge 1Gbit/s De rent tekniska begränsningarna och skillnaderna mellan mobilt bredband och fiber kommer på sikt sannolikt att utjämnas. Så den stora frågan på samhällsnivå är om det är klokt att överallt - i detta glesbefolkade land - gräva ner fiberkablar, som om 10-20 år kanske har spelat ut sin roll?

VIKINGATIDEN I ENGLAND SATTE SPÅR TILL IDAG

Besök i Yorkshire. Det är en vacker morgon. Landskapet är grönt och fint, väldigt grönt. Luften är klar och hög. Vilken kontrast till det inpyrda Liverpool, som jag just kommer från. Jag är här för att besöka en vän, Sarah. Vi bestämmer oss för en promenad längs en sjö. Sjöfåglar seglar över vattnet, änder, doppingar, sothöns och vad det nu är som ligger där och guppar på vattnet. Landskapet är verkligen vackert en dag som denna. Vi småpratar under vängen, och jag tänker på att då man besöker Yorkshire och samtalar med Sarah slås jag av att det finns många ord i dialekten som härstammar från skandinaviskan, i synnerhet med danska.

"Här lever danska influenser kvar i dialekten. Vi har många ord som inte finns i riktig engelska. Typisk är alla ortnamn som slutar på by. Det finns många ord i Yorkshiredialekten som liknar danska," säger Sarah.

"Det beror på att under vikingatiden kom många danskar till Yorkshire. York var ju också vikingarnas huvudstad här i Yorkshire. Men det är också i engelskan du hittar många ord från danskan, typ neighbour, window, weather, ashes, arm, dale, kirk, by mm som i Kendal här borta. Ja det finns massor med sådana ord", säger Sarah och räknar upp: room, bread, book, door, house, shine, cook, take, rain, bush, skin, milk.

" Det får mig att tänka på att det därmed också är vissa vikingaord som flugit ut över den engelskspråkiga världen. Jag minns min förvåning då jag stötte på ett samhälle i Australien. Jag är på väg till ett studiebesök i ett aboriginsamhälle ett 20-tal mil från Brisbane. Plötsligt kommer jag till en stad som heter Dalby. Jag blir förvånad och undrar hur detta kommer sig. Dalby låter väldigt skandinaviskt. Kan det vara folk hemifrån som slagit sig ner här? Men staden ser inte särskilt skandinavisk ut. På lokaltidningen Northern Downs News får jag veta att namnet Dalby kommit med emigranter från Isle of Man. Där finns ett urgammalt Dalby. De berättar att Dalby också finns i Yorkshire i England.

"Jo, i Yorkshire finns High Dalby och Low Dalby samt Dalby på Howordian Hills. I Lincolnshire har vi Great Dalby, en gammal by som omnämns i Domesday Book 1086. Här finns också Old Dalby och Little Dalby. Old Dalby anses vara en mycket vacker by och Dalby Hall ägdes en gång av korsriddare", säger Sarah, som verkar ha koll på detta med by.*

"Men det är på sätt och vis ännu roligare med Yorkshiredialekten, som är mycket dansk/norsk. Till exempel beck, barn. Förstår du?" "Ja, det är väl stream och child? På svenska säger vi också bäck och barn," svarar jag.

"Trevligt! Vill du höra några till, som liknar danska......och kanske svenska? Till exempel; rahnd, band, brig, groop, laik, lig, nay. Vad säger du om dem?" "Ja du, nu får jag tänka efter....... rahnd kan det vara stripe, band kanske string, brig... bridge. På svenska blir det "brygga". Groop blir väl drain, laik play, på svenska grop och leka. Lig är nog ligga, alltså lie down. Nay kanske är nej, alltså no." "Ja, du ser vi kan hålla på i evigheter. Men visst är det kul?!"

"Ja verkligen. Man anar danska vikingar bakom detta språk." "Nu ska vi se hur mycket danska du kan. Kan du dessa? grain, tarn, stang, ness, keld, gate, flit, fell?" Ha ha, du sätter mig verkligen på prov.......... Stang kan vara stång, eller pole. Ness är nog näs eller headland. Keld är ett danskt namn på en man, men här är det nog källa, spring. Gate är street, det vet jag säkert. Flit, flytta eller move. Och fell skulle jag tro är fjäll, alltså mountain."Du missade några, grain och tarn." "Aj som! Grain måste vara gren, branch, eller? Tarn? Ja du, det vet jag inte." " På engelska är det pond." "Aha! Tjärn! Men den var svår."

"Det finns många fler, men nu räcker det. Du ser, vi pratar nästan danska i Yorkshire." "Jag skulle tro att ni också har danska gener. Kanske därifrån du fått ditt blonda hår och blå ögon?" "Javisst! Och kanske därför vi kan prata danska!" Sarah skrattar.

Sarah berättar att hennes farfars far kom till England från Ribe i Danmark. Detta är en anledning till att hon besökt Danmark några gånger. Hon har också sökt efter sina danska anfäder, men utan större framgång. "Det var så jag fick upp ögonen för språket, likheterna mellan Yorkshiredialekten och danskan. När man väl börjar intressera sig för detta, får man en annan syn på Yorkshire och dess historia. Vikingatiden blir plötsligt närvarande genom att den satt så tydliga spår i språket. Möjligen också lite i kulturen på annat sätt, men framförallt språket. Du vet väl, som son av "vikingar" att Jorvik, York var vikingarnas huvudstad?

"Jovisst! Jag har varit där och besökt Jorvik, dvs Jorvik Viking Centre. Det är nästan som ett litet Jurassic Park. Man får åka med små vagnar genom staden, höra folk prata och skratta, grisar som knorrar och höns som kacklar. Man kan till och med känna dofter." "Jo, det är verkligen intressant. Man kan försöka leva sig tillbaka till 800-talet. Rickigt kul!" säger Sarah och ler.

Danska och norska vikingar hade minst ett par hundra år på sig att påverka språket i Yorkshire. År 865 erövrade danska vikingar, ledda av Ivar, Halfdan och Ulf Ragnarson East Anglia, dvs Yorkshire och staden Eoforwic, som de istället kallade Jorvik. Jorvik blev centrum för handel och administration över Yorkshire. Olika danska och norska vikingahövdingar härskade över Yorkshire i omgångar under 200 år fram till 1066 då vikingarna förlorade i slaget vid Stamford Bridge.

Fortfarande finns ett stort, regionalt intresse för bevarande av Yorkshiredialekten, som bla organisationen Yorkshire Dialect Society värnar om. Yorkshire har sin egen "nationalsång", eller folksång som sjungs på Yorkshiredialekt. Den heter "On Ilkla Moor Baht'at" (På Ilkla Moor utan hatt)

Ett par strofer låter så här:

Wheear 'ast tha bin sin' ah saw thee, ah saw thee?

On Ilkla Mooar baht 'at

Wheear 'ast tha bin sin' ah saw thee, ah saw thee?

Wheear 'ast tha bin sin' ah saw thee?

Översatt till standard engelska

Where have you been since I saw you, I saw you?

On Ilkley Moor without a hat

Where have you been since I saw you, I saw you?

Where have you been since I saw you?

*I Sverige har vi nio Dalby. Dalby i Skåne, 12 km öster om Lund, är en gammal samlingsplats och har Skandinaviens äldsta stenkyrka från 1000-talet. Det var biskopens kyrka i Dalby stift, vilket omfattade delar av Skåne, Blekinge och Bornholm. Här fanns också ett kloster. Idag har Dalby mer än 5 000 invånare. På Öland har vi Stora Dalby. I Närke finns ett Dalby nära Lund (sic!). Södermanland har två Dalby, ett nära Bettna och ett vid Jörnåker. Dalby i Värmland ligger verkligen i en dal vid Klarälven och i Dalarna finns Dalby vid Ore. Uppland har två Dalby, ett vid sjön Ekoln och ett vid Hacksta.

PÅ ISLAND LEVER KULTURHISTORIAN

Man ser det genast. Redan på vägen från flygplatsen Keflavik till Reykjavik blir det uppenbart att geologiskt sett, är detta ett mycket ungt land, som bildades för bara 20 miljoner år sedan. Här ligger lavamassorna längs vägen, som om de relativt nyligen spytts ut. Island är en vulkanö, skapad av stora vulkanutbrott. Sedan bosättningen började på 800-talet har det skett 150 vulkanutbrott, ibland med förödande konsekvenser. Ett av de värsta var då kraterkedjan Lakagigar med 100 kratrar år 1783 spydde ut mängder med lava. Gaser och aska spred sig över en stor del av ön, mängder av boskap dog och detta i sin tur ledde till att ca 10 000 öbor svalt ihjäl. Givetvis har det satt sina spår i den isländska kulturen att man bokstavligt talat lever på locket av en krutdurk, som när som helst kan explodera.

Man behöver inte vara länge på Island för att slåss av att det isländska landskapet är mycket säreget. Förutom alla dessa vulkaner, finns många heta källor, som i vissa områden pyser och ryker och kastar hett vatten högt upp i luften. Stora delar av öns inland ser ut som ett brungrått månlandskap av sand och grus, sten och lava och aska. Där växer inget och det är över huvud taget mycket lite träd på Island. Att fisket fortfarande är en stor verksamhet, blir man påmind om genom alla ställningar där mängder av fisk hänger på tork. Efter Svignaskard kan man köra upp i bergen till Reykholt, där skalden Snorri Sturlason bodde. Han var hövding, politiker och författare i början på 1200-talet och skrev bla Ynglingasagan och Egil Skallagrimssons saga. Han dödades i ett uppror 1241.

Islands säregna och dramatiska natur har satt märken i folktro och sagor kring alver, huldror och vittror, som bor i bergen och ibland kommer ut och ställer till med elände för människorna, om de blir störda eller retade. I Eddan finns flera av dem och flera återfinns i sagorna. Sagoberättande, vilket är klassiskt på Island, med till exempel Njalls saga, Egill Skallagrimssons saga, Snorre Sturlasons kungasagor är färgade av öns dramatik av olika slag. Skildringarna av eldriket Muspelheim och isriket Nifelheim utgör två av den nordiska mytologins världar. En annan, med särskild betydelse för en öbefolkning är havsguden Ägir.

Den undre världens knytt och varelser är alltså mera levande på Island än i övriga Norden. Sagornas berättelser finns som en del av det dagliga livet på Island, och många islänningar, eller i vart fall tio procent av befolkningen, finner existensen av alver naturlig. Till och med i samhällsplaneringen tar man viss hänsyn för att inte störa svartalferna. Till exempel undviker man att dra vägar genom alvernas områden, för att inte förarga dem. Det kan nämligen leda till otrevliga problem.

Fortfarande finns många aktiva vulkaner som tex Hekla och Katla. Vi minns askmolnet från Eyjafjallajökull som 2010 påverkade den europeiska flygtrafiken. På kartan kan jag räkna till ett trettiotal vulkaner och ibland får de kraftiga utbrott. Anledningen är att Island ligger just på sprickan mellan två kontinentalplattor, den amerikanska och den europeiska. Sprickan går rakt genom ön och de första demokratiska tingen hölls där i kanjonen Tingvellir. Mötena på Tingvellir betraktas som den tidigaste formen av demokrati i Norden.

När vikingarna kom dit på 800-talet växte en tät skog från havet upp till bergen i öns inland. Men vikingarna sågade ner alla träd för att bygga sina gårdar och skepp. I andra områden påminner naturen mest om hur det ser ut i våra fjälltrakter med hedmark. Uppe i fjällen finns enorma jöklar, som avvattnas mot havet och skapar områden med svart sand.

Floke Vilgerdsson var den förste nordbo som slog sig ner permanent på Island. Det är också han som gett namn åt ön (som av andra kallades tex snöland) Vikingarna förde med sig asatron och islänningarna höll länge fast vid den. I en period på 1100-talet var en del av befolkningen kristen medan andra vara trogna asagudarna Oden, Tor och Frej, med flera.

På Island finns det fortfarande, eller kanske nyväckta, intressen för asatron med ca 6000 sympatisörer. Föreningen Asatrufélagid har byggt ett nytt hov för asagudarna, som invigdes i år. Hilmar Örn Hilmersson förklarar att asatron i deras tappning, är livsfilosofi som lär ut vad god moralt och gott uppförande är.

Vid ett av mina besök på Island är jag hos vänner i Borgarnes, som tycker jag ska smaka på det som är mycket gammal, traditionell isländsk mat. De bjuder på inlagda fårtestiklar, fårhjärna och torrfisk. Det är inget upphetsande. Smakar mest fett eller talg. Däremot är valbiff ett saftigt, läckert stycke kött. Ripa är också riktigt läckert.

Vännerna berättar om att islänningarna gör sig färdiga för julfirandet på lille julafton. Till kvällsmaten är det surnad och kokad rocka, som påminner om surströmming. Det är enda gången på året man äter rocka. Det är tradition att man fäster julkorten på ett synligt ställe. På gravarna sätter man levande ljus. Julaftonen firas i familjen. Julmaten är det jag just fått smaka, men också rökt fårkött. Då familjen slår på stort och vill ha verkligt traditionell julmat bjuds fjällripa, renstek eller rökt svinrygg. På juldagen är det tradition att besöka släkten, liksom på annandag jul. Tiotals olika bakverk dukas då fram. Julfirandet på Island liksom i övriga Norden är en efterföljare till den fornnordiska midvinterbloten, då man på årets mörkaste dag lät ljusen lysa upp bostaden medan man drack jul.

På Island har man också en stor fest i slutet av februari, då man anser att vintern nått sin höjdpunkt. Då nalkas våren. Festen heter thorri (stavas þorri) och ska helst ske vid fullmåne och är en tradition sedan 1200-talet, med rötter i nordisk forntid. Namnet betyder också "snöns son", som är vinterns beskyddare. Maten man äter på thorrifesten är mycket traditionell och del av isländsk kulturhistoria. Den påminner om julmaten med torrfisk, surhaj, baggetestiklar, rökt lamm och fårhjärna. Blodkorven, gjord på fårblod, mjöl och fett, ska var kokt i fårets magsäck. Brödet man äter är gjort på rågmjöl och bakat i en het källa.

Till den mastiga maten dricks isländskt brännvin, kallat "Svarta döden" pga sin svarta etikett på flaskan. Mat och dryck ska påminna om kulturtraditioner som går långt tillbaka i tiden då den här typen av mat var vanlig i det isländska hushållet. Efter mat och dryck är stämningen hög och allsången lyfter taket då man sjunger "Nu er frost a froni" (ungefär nu är det vinter på Island).

Det isländska språket är det som kanske starkast visar islänningarnas värnade om den egna kulturen och dess historia. Språket är ju en av de främsta kulturbärarna. På Island har man gått in för att bevara fornnordiskan och inte ta in tyska och engelska låneord. Då språket måste anpassas till nya tider, förhållanden och fenomen skapar man hellre egna ord för detta. Skriftspråket har konstruerats så att det ligger mycket nära fornisländskan. Denna process började på 1800-talet då man rensade ut en mängd utländska låneord. Den isländska språknämnden ser till att ny ord ges inhemska former. Hafronska, som betyder högisländska, är en språkförening som arbetar med att ersätta alla låneord med isländska, eventuellt genom nybildningar.

Då jag besöker Island är det sommar och man inser att Island ligger strax under polcirkeln och det är ljust hela natten. Jag var hos en kompis i Akureyri och på natten åkte vi norrut längs Eyjafjördur för att titta på midnattssolen. Solen vandrade på havet norr om ön. På vintern, i december och januari är det mörkt, knappt någon sol alls. Det är då man satt vid brasorna i långhusen och berättade sagor för varann. Det fascinerande är att dessa berättelser lever kvar i den isländska kulturen. Något liknande skulle vi behöva i vårt land, inte minst då vår nordiska kultur nu är så hotad av utländska influenser.

Några isländska glosor

Mobiltelefon farsima (far = ritt eller resa, sima telefon)

Dator tölva (töl = värden/mängd)

Läsplatta töflu (läsbord)

Television sjonvarp (sja = se, visuell kringkastning)

Radio utvarp ( utkastning)

Elektricitet rafmagn (raf = elektrisk magn = effekt/ström)

Motorcykel motorhjol ( hjol = cykel)

Flygplan flugvelin

Kylskåp isskapur

nya tider nyir timar

YELLOWSTONE  ETT ELDORADO FÖR NATURÄLSKARE

Vid "Dead Indian Summit" har vi en strålande utsikt mot fjälltopparna i Yellowstone, spetsiga, taggiga toppar. De närmaste är gråa, men längre in är de riktigt höga fortfarande snöklädda. Vägen hit från Cody, på "Chief Joseph Scenic Highway", har gått över bergspass, gröna dalar och en älv långt nere i en canyon. Namnet på platsen knyts till Nez Perce-indianernas flykt undan Blårockarnas dödsplutoner 1877.

Yellowstone är världens första nationalpark, invigd 1872 och den populäraste i USA. Nu när vi varit där, förstår vi varför. Sällan eller aldrig har vi fått se så mycket intressanta djur - också på nära håll. Naturen är något utöver det vanliga, här där The Rockies kanske är mera "rocky" än på de flesta ställen i Klippiga bergen.

Yellowstone är högt belägen och ligger huvudsakligen i delstaten Wyoming. Ungefär i mitten finns den stora sjön på ca 2500 meters höjd. Runt omkring har vi höga fjäll, runt 3000 meter höga. Att parken ligger så högt gör att våren kommer förhållandevis sent och i april är många vägar, som går över bergspass, fortfarande stängda. Annars finns det gott om asfalterade vägar (ca 375 km väg) som löper runt i parken, längs älvar och dalar, över höga bergspass och platåer och längs den stora sjön mitt i nationalparken. Vi behöver inte anstränga oss med långa promenader och smygande ut i terrängen för att få se det mesta av de djur som finns i parken: bisonoxar, älgar, hjortar, antiloper, bighorn sheep, björnar, vargar, cayote, jordekorrar, pelikaner och mera. Varg är det svåraste att komma i närheten av och man ska nog ha lite extra tur.

Kommer man söderifrån till Yellowstone nationalpark, passerar man genom Grand Teton nationalpark. Teton Range är ett mäktigt bergsmassiv som gör skäl för namnet "Rocky Mountain". Man har en fantastisk utsikt över Jackson Lake och de taggiga bergen på andra sidan. Det är inte sämre att komma från öster, tex från staden Cody (som fått namn efter Buffalo Bill Cody). Chief Joseph Highway har fått namn efter en av Nez Perce-indianernas berömda hövdingar Joseph. Den sydliga vägen från Cody går genom Shoshone Canyon, som kantas av intressanta, terrakottafärgade bergsformationer. Man kommer in i parken via Sylvan Pass på 2600 meter.

Yellowstone är en jättestor nationalpark (9000 km2) och man bör ha flera dagar på sig för att hinna se tillräckligt. Vi var där fyra dagar, men i den här berättelsen låter det som allt händer på en dag. Det stora området med gejsrar ligger i sydväst, men varma källor finns på flera platser. Mest känd är gejsern Old Faithful. Den blåser 30 - 40 meter upp i luften i flera minuter var 78:e minut. Yellowstone har fler gejsrar än Island. Men namnet gejser kommer från Island.

Vi kommer in i Yellowstone från nordost och följer Soda Butte Creek. Höga berg omger oss och högt i skyn seglar några örnar. Vid Lamar Valley öppnar sig landskapet med stora grässlätter. Här betar ett stort antal bisonoxar. Vi ser också råddjur och kronhjort (elk). Antilopen Pronghorn förkommer också. Vi har turen att få se en Cayote (mellanting mellan varg och räv) leka med en Yellow-bellied marmot (liknar en stor ekorre) Det ser ut som en "katt-och-råtta-lek" och en pronghorn tittar nyfiket på. Strax efter en kurva stöter vi på ett gäng bighorn, ni vet de där med kraftiga spiralhorn. De har samlats vid ett vattenhål.

Efter att ha passerat Dunraven Pass på 2700 meter och skådat Mount Washburn (3123 m), kommer vi till Canyon Village och de berömda vattenfallen (Upper och Lower Falls) i Grand Canyon of Yellowstone. Grand Canyon här är inte lika känd som den i Arizona och inte lika stor. Men stor och djup är den och sidorna lyser i gult-rött-orange i solljuset - därav namnet Yellowstone. Det nedre fallet är störst och intressantast. Vi fortsätter söderut och vid Alum Creek får vi syn på en varg på älvstranden. Den kalasar på ett djur och kråkorna står i ring och försöker sno åt sig en bit. Jag lyckas få en bild på den. Nere vid Le Hardy Rapids möter vi en svartbjörn, men den sticker så snart den får syn på oss. Vi fortsätter till gejsrarna. Old Faithful är magnifik då den blåser.

På väg från gejsrarna ser vi en grizzly-björn på avstånd. Den närmar sig en flock kronhjortar på andra sidan älven Gibbon River. Hjortarna betraktar björnen intensivt och det är uppenbart att de är mycket oroliga. Nalle kan springa ikapp kronhjortar, även om han ser långsam ut där han lufsar. Lite senare på dagen ser vi ytterligare en grizzly vid Madison River. Plötsligt hoppar björnen upp på en stock och betraktar omgivningen. Grizzly, till skillnad från svartbjörnen, är inte rädd för människor och de kan vara mycket farliga. Människor kan vara deras bytesdjur så att säga.

Vi kommer till Gibbon Falls och osökt dyker historien om Nez Perce-indianernas flykt upp, som vi läst om vid minnesmärkena på Chief Joseph Highway. Gibbon var en av generalerna som med sitt regemente 1877 jagade Nez Perce-indianerna genom Yellowstone. Sedan det blivit konflikt mellan vita guldsökare och indianerna hade Washington bestämt att de skulle fösas ihop i ett litet reservat. Men indianerna vägrade och försökte fly till Kanada. Flera gånger hann Blårockarna upp indianerna och det blev hårda strider. Men indianerna vann den ena striden efter den andra och lurade militären gång på gång. Indianerna jagades av tre regementen med upp emot 1000 man, som hade order att döda indianerna och till varje pris hindra dem att nå Kanada. När det bara var sex mil kvar till gränsen, blev de inringade och efter fem dagars strid var de tvungna att ge upp. Av de 800 indianer som börjat flykten, hade 120 dödats (många barn och kvinnor). Indianerna hade dödat 180 soldater och sårat 150. Bara 300 Nez Perce lyckades smita över till Kanada och förena sig med Sitting Bull. Återstoden 380 transporterades till ett uselt reservat där de flesta blev sjuka och dog. Chief Joseph fick aldrig återse sitt älskade land.

Det är sent på eftermiddagen, grodorna kväker i kör vid Mary Bay och... och där är två grizzly, som leker med varann! De är bara 20 - 30 meter från vägen och plötsligt kommer de rakt upp på vägen. Jag har klivit ur för att fotografera och funderar på om jag bör kasta mig in i bilen. Björnarna går till andra sidan, men markerar samtidigt genom att morra att jag bör hålla mig undan. Tack för det! Solen står ganska lågt när vi kör över Sylvan Pass. Det har varit en oförglömlig dag i Yellowstone.

THE EMERALD ISLE

Det var i oktober. Aer Lingus gröna flygmaskin förde oss till flygplatsen utanför Cork City i södra Irland. Fyrtornet på den lilla ön vid Ballycotton hälsade oss välkomna med några blinkningar. Det småkulliga landskapet låg böljande grönt. Fält och vägar var inramade med häckar och bildade ett rutmönster i olika gröna färger. Strax före landningen flög vi över Cork Habour och i nordväst syntes bergen. På några fält gick vita ulltussar och betade. Min irländska resa hade börjat.

Sverige kallas ibland för "skogarnas land" eftersom ytan till 64 procent är skogsmark. Irland kan på motsvarande sätt kallas för ängarnas land, då inte mindre än 71 procent är ängsmark. Tolv procent av ytan är odlade fält, och på grund av det fuktiga och milda klimatet, med en årsnederbörd på 750 - 1600 millimeter, är allt mycket grönt och vackert. Det är inte svårt att förstå - sett såhär från ovan - varför Irland fått epitetet "The Emerald Isle", "Den smaragdgröna ön".

Den gröna färgen är också det revolutionära Irlands färg. Kampen för ett grönt, det vill säga fritt Irland, har bland annat symboliserats av The Shamrock, eller The Green. Revolutionshistorien är emellertid också blodröd. Irlands historia är sedan 800-talet en berättelse om blodiga strider, många nederlag, förtryck, förnedring, motsättningar och uppror. På 790-talet kom vikingarna och gjorde slut på flera seklers blomstrande keltisk kultur, genom sina härjningar och plundringar av kyrkor och kloster. Vid början av 1000-talet slog Brian Boru´s män vikingarna så grundligt under striden vid Clontarf (1014), att deras makt över den irländska kusten efter det var bruten för gott. Sedan följde 150 år av relativ frihet innan Henry den andres normander erövrade Irland 1169. Det skedde med viss hjälp av rivaliserande irländare.

Normander och engelsmän genomförde en feodal organisation av det irländska samhället och utövade ett våldsamt förtryck och utsugning av befolkningen. Irländarna levde i största armod och efter en period av något mildare styre gjorde de 1641 uppror mot förtrycket. Det blev en revolt som varade i tio år och kostade 600 000 människor livet. Upprorsrörelsen slogs slutligen brutalt ned genom massakern vid Drogheda och Oliver Cromwell införde en hårdare regim. Efter det blodiga slaget vid River Boyne (1690) drog William av Orange ytterligare åt tumskruvarna. Katolikernas mark konfiskerades och gavs åt protestantiska herremän och strafflagar försvårade katolikernas markinnehav. Snart var all god jord i den protestantiska adelns och herremännens händer.

Motståndet grodde emellertid och organiserades bland annat av "The United Irishmen". Deras försök att skapa ett självständigt Irland misslyckades och rebelledaren Edward Fitzgerald avrättades 1798. Misslyckandet blev slutet för organisationen, och som det heter i en av revolutionssångerna som diktades då: "Lord Shamrock is by low forbid to grow on Irish ground". The Shamrock är Irlands emblem och var en symbol för motståndet och kampen för självständighet. Shamrock är en växt som liknar vitklöver, med treflikiga blad. Enligt legenden användes den av Sankt Patrick - han som spred kristendomen på Irland på 400-talet - för att förklara den kristna treenighetsdoktrinen. Shamrocksymbolen kallas också för The Green och sången fortsätter: "Poor old Ireland is the most distressful country I ever yet have seen, for they are hanging men and women where for Wearin´ o´ The Green" (Irish Songs of Resistance, Folkways records FW 3002).

Engelsmännens förtryck och utsugning ledde till att irländarna i stort sett fick livnära sig på potatis och mjölk (Hobsbawn 1979, s219). I mitten på 1840-talet slog potatisskörden fel flera år i rad och hela folkhushållningen kollapsade. En miljon människor svalt ihjäl och cirka en och enhalv miljon emigrerade. "The Great Famine" ledde emellertid också till en stor vrede bland irländarna och flera rörelser bildades för att göra sig kvitt engelsmännen. Ur dessa rörelser för "home rule" sprang organisationen Sinn Féin fram. Sinn Féin betyder "Vi själva" och den skulle komma att få stor betydelse för de fortsatta frihetssträvandena. Begreppet "bojkott" härrör från denna tid. Godsägaren Charles Boycott avtvingade, trots de dåliga skördarna, sina arrendatorer det lilla de hade för sin försörjning. I protest lämnade då dessa sina småbruk och ingen i bygden ville längre ha något med Boycott att göra. Han tvingades så småningom lämna Irland.

Påskupproret 1916 var iscensatt av frihetsrörelsen Sinn Féin. Ledarna Patrick Pearse och James Connolly organiserade upproret och med bara cirka 2000 man besatte de bland annat huvudpostkontoret i Dublin. Revolten följdes dock inte av en allmän resning och rebellerna kunde bara hålla sina ställningar en vecka. Fjorton av ledargestalterna och däribland James Connolly och Patrick Pearse, ställdes mot muren och arkebuserades - James Connolly sittande på en stol. Han kunde inte stå, eftersom han hade sårats i striden. Eamon de Valera undgick att bli avrättad eftersom han hade amerikanskt medborgarskap. Britterna satte tusentals irländare i fångläger i Wales och England.

Avrättningen av de 14 Sinn Féin-ledarna och de brittiska truppernas framfart upprörde irländarna och ledde till att IRA, Irish Republican Army bildades 1918. Inom ett år bestod den av 200 000 man. Det "hemliga" irländska parlamentet i Dublin, "Dáil Eireann", proklamerade 1919 det självständiga Irland. Regeringen i Westminster kunde inte godta självständighetsförklaringen och i Irland piskades stämningen upp. Snart följde en omfattande revolt och ett gerillakrig 1919 - 1921 mot de engelska trupperna. De brittiska hjälpstyrkorna, som sändes till Irland, de så kallade "Black and Tans", som mest bestod av hemförlovade soldater och befäl (vilka inte hade enhetliga uniformer, därav namnet), for hårt fram och spred skräck och förintelse kring sig. Black and Tans brände bland annat ner stora delar av Cork. Kulmen på striderna blev den blodiga söndagen den 21:a november 1920. Den 20:e hade IRA skjutit 14 engelska agenter i Dublin. Dagen efter ryckte brittiska trupper in på en idrottsarena i Dublin och sköt vilt mot åskådarna, 72 människor dödades och sårades.

Efter dessa händelser förhandlade ledare för den fraktion inom Sinn Féin, som var för en försoning med England, fram ett erkännande av den irländska Fristaten, "Saorstát Eireann", "The Irish Free State". Brittiska Överhuset antog i december 1920 en lag om visst självstyre för Irland. Ulster i norr skulle fortsätta att höra till England och Eire fick ställning som dominion i det brittiska samväldet. Motsättningarna mellan olika grupperingar i Irland kring Ulsters ställning ledde till inbördeskrig, som varade ett år, 1922 - 1923. Inbördeskriget ledde inte till några förändringar i Ulsters ställning. År 1932 blev Eamon de Valera premiärminister och 1937 utropades det självständiga Eire (dock fortfarande som medlem i The British Commonwealth). Först 1949 fick "Poor Old Ireland" full, erkänd självständighet - och "Lord Shamrock may again grow on Irish ground". Motsättningen mellan Norr och Söder, mellan Katoliker och Protestanter, mellan Angloider och Irer finns dock fortfarande krav. Konflikten synes olöslig och det förpestar hela samhällsklimatet på ön. Det sätter sina spår i varje irländares själ och hjärta och blir en del av hans börda. Man kan inte undgå detta djupa sår när man vistas på Irland. (Avsnittet bygger huvudsakligen på: Gillespie 1980, Encyclopædia Britannica 1988, vol 21 och Tidens Världshistoria 1987.)

Eire, eller det mera poetiska Eirin, består av fyra provinser: Leinster i öster, Connaught i väster och Munster i söder. I norr finns Ulsters sex grevskap, som fortfarande tillhör England. Munster omfattar grevskapen: Clare, Limerick, Tipperary, Waterford, Kerry och Cork. Cork city ligger i River Lees dalgång och stadskärnan är delvis byggd på öarna nära flodmynningen. Redan 1871 hade Cork 80 000 invånare (Erslev 1881). Stan klättrar också uppför sluttningarna på norra och södra sidan om floden. På norra sidan bor de fattiga människorna. Man behöver inte vandra där länge för att inse detta. Husen talar sitt tydliga språk. I söder bor de mera välbeställda, speciellt i villaförorterna. Men på sydsidan finns också Togher, med 80 procent arbetslösa i vissa kvarter. Cork är öns tredje stad i storleksordning och nummer två i republiken. Det är County Corks administrativa centrum. För ett antal år sedan drabbades staden hårt av arbetslöshet, då Ford och Dunlop lade ner sina fabriker. Nu försöker man på olika sätt locka dit nya industrier. Cork har idag 120 000 invånare, massor med kyrkor och ett universitet. Under fem veckor ska jag ha min "bas" i Cork och vid UCC. Syftet är att studera det irländska samhället i allmänhet och community development i synnerhet.

University College Cork (UCC) öppnades 1849. Det ligger på en höjd ovanför River Lee med utsikt över staden. Universitetet är byggt i traditionell engelsk stil med campus. Runt universitetsbyggnaden finns en fin park och det är en av de vackraste platserna i Cork. Annars är Cork en ganska grå och lite bökig stad, med ett myller av bilar på små trånga gator. Längs floden finns en del fina stråk. Kanaler och broar, samt ett myller av människor, ger centrum atmosfär, och det finns ett stort antal monumentala byggnader och påkostade kyrkor, som till exempel Sankt Finbarr´s katedral. Corkborna tycks vara stolta över sin stad.

Troligen är det ganska ohälsosamt att bo i Cork city. När dagarna börjar bli kalla i oktober, tänder irländarna sina koleldar i vardagsrummens öppna spisar. Stan, som ligger i dalgången, fylls av gråblå kolrök. Det är en stickande rök, som för den ovane retar ordentligt i luftrör och lungor. Väderleken är för det mesta mycket fuktig och inomhus är det vanligen ganska råkallt. Det beror på ineffektiva uppvärmningsmetoder, dåliga hus och sparande på värmen. Centralvärme tycks vara ovanligt och oftast värms husen upp av kolelden i vardagsrummet.

Irländarna tycker inte om att bo i lägenheter i flerfamiljshus. Hellre har man sitt lilla radhus i två våningar, med liten muromgärdad trädgård på baksidan. Avloppsledningarna går fortfarande ofta utanpå husen, och det är väl att Irland inte har så mycket vinter. I badrummet tycks det sällan finnas någon värme och redan i oktober är det iskallt på morgonen. Kondensvattnet rinner från de immiga fönstren och underhåller trärötan i karmarna.

I Irland börjar dagen senare än hos oss. Dygnsrytmen är förskjuten åtminstone en timma. Tidigt uppe är emellertid mjölkbudet, som fortfarande levererar mjölken vid dörren på morgonen. Irländare tycks ha ett lugnare tempo än många andra nord- och centraleuropeiska folk. Här tar man sig tid. Det är inte så bråttom. Hinner vi inte idag, så kan det vänta tills imorgon, resonerar man. Att man inte räknar minuter, på samma sätt som vi, märks tydligt i trafiken. Inte så att man kör sakta (snarare tvärtom), men när det blir stockningar, som det ofta blir på grund av trånga gator och tokiga parkeringar, väntar bilisterna lugnt på att det ska reda upp sig. Inget tutande och hojtande!

Det lugna tempot märks också på annat sätt. Folk tar sig tid att prata med varandra och puben kanske är diskussionens och konversationens högborg. Här spenderar många män dagligen åtskillig tid, ventilerande dagens samtalsämne över en pint öl. The Public House har på Irland en lång historia av att vara platsen där man kunde mötas utan engelsmännens förbud och insyn. Även idag är puben förmodligen den viktigaste offentliga mötesplatsen. Pubar finns också överallt och varje liten by har åtminstone en tre, fyra stycken. Myten om irländaren är att han är en hetlevrad, guinnessdrickande, katolsk, patriot, som med ett vemodigt hjärta, hellre dränker sina sorger på puben än i samverkan med andra tar itu med problemen. Till myten hör också att irländska kvinnor är rödhåriga och heta, föder många barn och går till mässan varje söndag. På puben syns de dock sällan till. Det är mannens domän.

Vänlighet och livsrytm hänger förmodligen till viss del samman. Människorna i Irland är vanligen mycket vänliga och man tar sig tid att vara vänlig och hjälpsam. Folk hälsar nästan alltid vänligt och växlar några ord. Och frågar du om vägen, kan det mycket väl hända att de följer med dig och visar var det är. Oftast blir man mottagen med värme och innerlighet när man möter irländare. Undantag finns givetvis, som till exempel då du möter någon som fått nog av turister.

På landsbygden har man ännu inte tröttnat på bilister och man vinkar glatt åt alla vägfarare. Irländare är också oerhört artiga och vill gärna vara tillmötesgående. Som utlänning kan man dock bli lurad av detta, om man inte lärt sig uppfatta de små signalerna. Folk vill inte vara avvisande eller göra en besviken och säger kanske därför ja, när de egentligen menar nej. Det är därför inte alltid säkert att det sker, som du förväntar dig ska hända. Irländaren samtycker och håller med, men låter sedan kanske bara bli att göra det han inte vill. Eller så har något kommit emellan - sorry! Folk tycks ha en mycket flexibel inställning till planering och avtal. Räkna heller inte med att man håller tiderna så noga. I bondesamhället var klockan inte så viktig och Irland är fortfarande i vissa avseende ett "bondesamhälle". Det har sina för- och nackdelar.

I irländs ideologi hyllas naturen och den ekologiska balansen. Man värdesätter ett nära förhållande till naturen och vill gärna att Irland ska framstå som ett icke förorenat land med goda jordbruksprodukter. Det är en ideologi som sammanfaller med den moderna gröna rörelsens. Traditioner, historia och irländsk kultur framhålls som mycket viktiga värden. Det lungna lantliga livet, där man håller höga ideal, seder och bruk, religion och moral, patriotism och nationella värden i helgd, ställs mot den moderna, kosmopolitiska, profana, naturexploaterande och materialistiska livsstilen. Man varnar för det moderna, förflackade livet och hyllar det traditionalistiska. Lokalsamhället, community, som kännetecknas av altruism, likhet, gemenskap, deltagande, personliga relationer och solidaritet, framhålls som ideal och ställs mot det moderna storsamhället, där konkurrens, själviskhet, girrighet, kyla och förvirring råder (Peillon 1984, sid 46-57).

Familjen har en mycket stark ställning på Irland, familjebanden är starka och man lägger stor vikt vid att samla familjen till olika sammankomster, festligheter och händelser som ska firas och minnas. Kyrkan och staten slår på ett mycket påtagligt sätt vakt kring familjen och "familjemoralen". Den irländska grundlagen säger att familjen är samhällets basenhet. Skilsmässa är inte tillåtet och laglig försäljning av preventivmedel gäller bara till gifta. De irländska familjerna är ofta också stora och det är inte ovanligt med fyra eller fem barn. Abort är helt uteslutet i Irland, men många kvinnor (cirka 4500 per år) reser till England för att få abort.

Den katolska kyrkan har agerat mycket kraftfullt för att förhindra att skilsmässa skulle bli tillåtet och motståndarna till skilsmässa vann vid folkomröstningen i denna fråga 1986. Parlamentet ("The Dail") har också antagit en lag, ett tillägg till grundlagen, som ska förhindra att man ändrar på förbudet mot abort. Hela 95 procent av den irländska befolkningen (i republiken) uppger sig vara troende katoliker och inte mindre än 85 procent säger också att de går till kyrkan minst en gång per vecka. Även i åldersgruppen 18 till 30 år är kyrkligheten lika stor. I storstäderna är den dock mindre (National Youth, 1984 sid 38-57).

Irland är till ytan ungefär dubbelt så stort som Jämtland och har fem miljoner invånare. I republiken bor det 3,5 miljoner människor, och i fortsättningen kommer berättelsen, om inte annat framgår, att handla om denna del av ön - alltså om Eire. (Jag använder emellertid begreppet Irland för Eire, på grund av den svenska språktraditionen.) Det milda klimatet och den goda växtligheten är en stor naturresurs, och Irland är i mångt och mycket fortfarande också ett landsbygdens samhälle. En stor del av landarealen är åker- och ängsmark (83 procent mot 8 i Sverige) och ungefär en sjundedel, eller 13 procent av de förvärvsarbetande får sin utkomst från jordbruket. (I Sverige är det bara 4 procent som arbetar i jord- och skogsbruk.) På Irland är jordbruket den fjärde största näringsgrenen, efter offentlig förvaltning (med 27 procent av de förvärvsarbetande), tillverkningsindustri (18 procent) och varuhandel, restaurang och hotell (16 procent). Turismen är en stor "industri". År 1987 besökte drygt två miljoner turister landet (mer än hälften av Irlands befolkning) och de redovisade inkomsterna från turismen motsvarar 8 procent av exportens värde. Jordbruksprodukter står för det näst största exportvärdet, efter maskinutrustning.

Jordbruket är alltså viktigt och bondebefolkningen har en relativt stark ställning i det irländska samhället och politiken. Många jordbruk är dock mycket små och föga bärkraftiga. Arbetslösheten och andelen som får någon form av socialhjälp är också mycket stor (20 - 40 procent) i vissa landsbygdsdistrikt. Den industriella verksamheten är, liksom i Sverige, huvudsakligen koncentrerad till de större städerna. Offentlig förvaltning har inte samma omfattning som hos oss. Den sysselsätter 27 procent mot 43 i Sverige.

Den irländska bruttonationalprodukten per invånare är mindre än hälften av den svenska (41 000 kronor per år mot 92 000 i Sverige 1986). Betraktar vi den vanliga levnadsstandarden och jämför med svenska förhållanden, kan man tycka att Irland fortfarande är ett land där fattigdomen dröjer sig kvar. Det är för starka ord att säga att Irland är "ett fattigt land", och jämförelsen med Sverige kanske haltar. Men det är i vart fall ett land där man mycket tydligare kan se fattigdomen hos en del av befolkningen - och då särskilt hos dem som saknar anställning och inkomster. Många av dessa människor lever på existensminimum eller mindre och under svåra förhållanden.

Några kritiska irländare, jag pratat med, tycker att Irland på sätt och vis är ett "u-land". (Irländare är för övrigt ett folk som kan vara väldigt kritiska mot sig själva och förhållandena i landet.) En kollega vid universitetet, som tidigare bott i England, framhöll emellertid också positiva sidor av att Irland inte är så modernt som England eller Tyskland. Det är inte på samma sätt ett konsumtionssamhälle. Ska man till exempel köpa ett kylskåp, är det ingen idé att jaga runt och kontrollera priser och modeller i olika affärer, som de gjorde i England. De kostar lika mycket överallt och det finns vanligen bara ett par modeller att välja mellan - om ens det. Enklast är alltså att bara kontakta sin vanliga "vitvaruförsäljare" och höra om han har ett kylskåp hemma. Då levererar han ett sådant och saken är klar. Man sparar massor med tid till annat förnuftigt.

Den stora arbetslösheten och de små utsikterna att få ett bra jobb och god levnadsstandard, leder till att många människor lämnar landet. Detta är ett stort problem som Irland haft i mer än 100 år. Den riktigt stora förlusten av människor skedde på 1840-talet vid den stora hungersnöden, The Great Famine. Som tidigare nämnts, svalt en miljon människor ihjäl och 1,5 miljoner emigrerade, främst till USA. Efter några år hade öns befolkningen nästan halverats, från 8,5 miljoner till 4,5 miljoner.

Utvandringen har varit en ständig plåga för irländarna, men också en överlevnadsstrategi för ett folk som inte kunnat få en dräglig försörjning i sitt eget land. Från år 1926 till 1971 emigrerade en miljon människor, vilket var nästan en fjärdedel av befolkningen. Mellan 1971 och 1981 emigrerade 250 000 och under det senaste året lämnade 46 000 människor Irland (Tucker 1989). Det är alltså mer än en procent av befolkningen som lämnar landet varje år, och det är huvudsakligen de unga i åldern 18 till 35 år som reser. Ett resultat av emigrationen är, att hälften av dem som är födda i Irland nu lever och bor i ett annat land. Det finns idag fler irländare i England än i Dublin, med en miljon invånare, och det finns fyra gånger så många människor med irländskt ursprung i USA som i hela Irland (alltså cirka 20 miljoner). Hade det inte varit möjligt för irländarna att emigrera, skulle sannolikt arbetslösheten varit ännu mycket större än vad den är idag. Emigrationen är naturligtvis samtidigt en plåga för landet och man kan höra folk säga, att Irlands främsta exportvara är unga människor!

Den gröna ön är också fertil vad gäller "produktion" av människor (för att uttrycka det lite vanvördigt!) och födelseöverskottet är 7,9 mot 1,0 i Sverige (1986). Jämfört med Sverige är Irland, trots massflykten, tätbefolkat, med 50 invånare per kvadratkilometer mot 19 i Sverige. (Men som en jämförelse kan nämnas att till exempel Danmark har mer än dubbelt så många invånare per kvadratkilometer som Irland). Vistas man utanför storstäderna behöver man sannerligen inte uppleva någon trängsel i kullarnas och de vida fältens gröna landskap. Upplevelsen av att det kan vara trångt på Irland ligger på ett helt annat plan.

FÖRINTELSEN GAV NAZISTERNA KAPITAL

Vi förfasas över förintelsevansinnet i Tyskland under andra världskriget. Förintelsen av sex miljoner judar i gaskammare verkar helt sjukt. Detta framställs ofta som en konsekvens av ideologisk rasism och förakt för judar. Men det fanns också en rationell logik bakom.

Finansieringen av nazisterna började hos den tyska storfinansen. Nazisterna hade goda kontakter med näringslivstoppar och 1933 lyckades partiet får två miljoner riksmark (ca 20 miljoner kronor idag) av LG Farben, Günther Quandt med flera. Deras motivering för att stötta nazisterna var att dessa skulle bekämpa kommunisterna. Men nazisterna behövde mycket mera kapital för sina projekt.

Detta redogör Götz Aly för i boken "Hitlers folkstat". Den ger ett nytt perspektiv på dessa frågor. För att finansiera kriget och för att samtidigt hålla "volksgenossen" och ariska tyskar på gott humör genom ekonomiska reformer (skattelättnader, höjda löner och pensioner, obligatorisk sjukförsäkring, två veckors semester, mm) drev nazisterna in ca åtta miljarder riksmark från judar med tillgångar över 5000 riksmark. Senare stal de 15-20 miljarder riksmark från judar i de ockuperade länderna.

De införde särskilda "judeböter", som tvingade judar att sälja sina fastigheter, mm för att kunna betala. Det inbringade flera miljarder riksmark. För att ge indrivningarna en rättsstatlig karaktär skedde de genom lagstiftning och judarna fick ersättning i form av statsobligationer. Allt bokfördes noga hos staten och var en "rationell" del av ariseringspolitiken, vilken syftade till att stänga ute judar från ekonomiska verksamheter. Samma politik genomfördes senare i de ockuperade länderna, som själva fick bekosta den tyska ockupationsmakten. Detta gav 131 miljarder riksmark.

Den nazistiska staten skapade, genom att formellt ersätta indrivningarna med statsobligationer, ett enormt skuldberg, som man varken kunde eller ville betala tillbaka. För att bli av med judarna och deras krav på staten försökte man genom trakasserier och kränkningar driva dem på flykt ur landet, samtidigt som de då förlorade alla ägodelar, värdepapper och krav på staten. Först när detta inte lyckades i tillräcklig omfattning, bestämde sig naziledningen för att likvidera judarna. Kriget i sig gjorde förintelsen möjlig. "Detta är vad vi gör i krig", likviderar fienden även hos oss.

Genom kriget kunde Nazityskland roffa åt sig resurser och rikedomar i de ockuperade länderna motsvarande 24 miljarder riksmark. Man planerade att fördriva den mindervärdiga slaviska befolkningen i Ryssland till Sibirien, för att utvidga det tyska livsrummet. Flera hundra tusen slaver skulle också tvingas arbeta som slavar åt nazisterna. Hitlers drömstad Germania i Berlin, krävde enorma resurser av billig arbetskraft.

Men hur kunde nazisterna vara så galna, att de startade krig på flera fronter samtidigt? Det var hybris och tron på den tyska övermänniskan. Den nazistiska rövarstaten behövde kriget för att stjäla resurser till sitt "tusenårsrike". Det togs från judar och slaver.

DET VÅRAS FÖR LANDSBYGDEN

Det är sommar. Ängen, med smörblommar, rödblära, klöver, ängsklockor, prästkragar och humleblomster, är mycket vacker. Den sluttar ner mot en blå havsvik, där några gravänder guppar på vattnet. Lite längre ut ser man några bergiga öar med sjöfåglar. Marken kallas allmänt för Havsängen och är ett bra exempel på det vi kallar "den blekingska trädgården". Den kännetecknas av omväxlande och vacker natur, med kontraster som uppstår då land möter hav och sjö och inramas av blandskog och bergknallar. En rödmålad ladgård, med ramp till loftet slumrar i ena änden av ängen, och minner om en svunnen tid, då hästen drog hölasset upp på logen. Hässjestörarna står fortfarande lutade mot en vägg där, men har förlorat sin funktion. Detta är en landskapstyp som är mycket uppskattad av lokalbefolkningen och besökare.

Men kommer svensk landsbygd att överleva, då vi ser att ungdomarna flyttar till städerna och landsbygden föråldras? Jag minns under mina studier av landsbygden i Jämtland på 80 och 90-talet, att lokalbefolkningen hade ett uttryck som pregnant fångade den pessimism som många då kände inför utvecklingen: "siste man läcker ljuset!"

Urbaniseringsprocessen har pågått allt sedan slutet av 1700-talet och accelererar från mitten av 1800-talet. Landsbygdsbefolkningen minskade därmed till en bottennivå kring 2010. Därefter minskar inte andelen boende på landet, trots att de boende i tätorter fortsatt att öka. Den ökningen beror huvudsakligen på utländsk invandring. Att landsbygden inte fortsätter att tappa invånare är lite hoppfullt och den digitala revolutionen kommer att öka de positiva förutsättningarna att bo på landsbygden och i små samhällen. Detta skapar en optimism hos landsbygdsrörelserna av flera slag typ "Hela Sverige ska leva", Hembygdsrörelsen, med flera.

Byggföretaget Närbo, med förankring i bygden, insåg tidigt att Havsängen skulle vara ett perfekt område att bebygga med trevliga villor. Lantbrukaren Henning var först inte intresserad av att sälja. Men då en av hans döttrar blev intresserad av projektet och ville bosätta sig på Havsängen, fick hon honom att ändra uppfattning och det blev möjligt att genomföra ett markköp till rimligt pris.

Närbo, som är ett företag i tiden, har förhört sig hos kommunen och byggnadsnämnden om förutsättningarna att göra en detaljplan för området, som sedan kan vara underlag för bygglov. Kommunen har dessbättre politiker som inser värdet av att få fler barnfamiljer till bygden och var strax med på noterna. En annan fördel med Havsängen - förutom det natursköna läget - är att det inte är mer än åtta kilometer till kommuncentrum, där mycket av efterfrågad service finns. Närbo har annonserat och gått ut med en intresseanmälan, vilken relativt snabbt blev fulltecknad.

Politikerna fick tjänstemännen på samhällsbyggnad att intressera sig för projektet och trots visst gruffande från deras sida om vem som skulle stå för detaljplanen, bestämde politikerna i nämnden att det skulle kommunen göra och att detta dessutom var en prioriterad plan. Politikerna är mera framsynta än deras byråkratiska tjänstemän, som inte sällan vill demonstrera sin makt.

Politikerna har tagit ett principprogram för att markera (även för tjänstemännen) att man är mycket intresserade av en levande landsbygd och att locka fler invånare till kommunen. "Medborgarnas önskemål, när de söker bygglov, ska förverkligas så långt det är möjligt. Samtidigt bör hänsyn tas till allmänna intressen och till natur- och kulturvärden och vatten- och avloppsförhållanden. Kommunen eftersträvar ett miljömässigt hållbart byggande och en levande landsbygd", heter det.

Politikerna är intresserade av att bostäderna ska vara attraktiva, men samtidigt inte dyrare än att vanligt folk kan efterfråga dem. De vill inte att det natursköna område via priset ska "reserveras" för överklass med feta plånböcker. Kommunen eftersträvar ett miljömässigt hållbart byggande och en levande landsbygd, tillgänglig och öppen för alla.

På ängen finns en liten kulle med några träd på, förmodligen en gravhög med en större sten på. Kullen ska bevaras av estetiska skäl och för att den, tillsammans med ladan och ett par uttjänta fiskebodar, är en del av den här bygdens kulturmiljö. Politikerna vet att dagens moderna människor, är intresserade av det svenska kulturarvet och kunskap om bygden och dess historia. Denna kunskap hjälper nykomlingar att få en viss förankring i bygden. Även om det inte just är deras "hembygd", kan det bli det om man skapar intresse för den svenska landsbygdskulturen lokalt.

Ängen inramas av skogsridåer med blandskog och gärdsgårdar, vilket ger en fin inramning. De fint lagda gärdsgårdarna med sin gråsten är också de en del av den lokala kulturmiljön och ska bevaras. Eftersom det inte finns några grannar, som behöver tillfrågas, kan bygglovsprocessen förenklas och gå lite snabbare.

Närbo planera att bygga 10 enfamiljshus. Längst upp på ängen blir det 2-planshus, därefter 1,5-planshus och längst ner enplanshus, allt för att alla ska ha havsutsikt. Tvåplanshusen blir på 166 kvm, 1,5-planshusen 150 kvm och enplanshusen 130 kvm. Priset beräknas bli 2,5 miljoner (2-plans) till 1,2 miljoner (enplans). Modellerna är designade efter modeller på hus som är vanliga på landsbygden i Blekinge; röda trähus med vita knutar, fönsterbågar och foder, röda tegelpannor på taket. Tvåplans och 1,5-plans har veranda, takkupa och balkong.

Att Närbo har totalentreprenad och bygger själv alla hus. De har beprövade och trimmade modeller, som gör att man kan hålla nere priserna på en konkurrenskraftig nivå. Till priset på huset kommer tomten på 850 kvm för ca 200 000 kronor. Trädgård får köparna själva ordna. Flera kan tillsammans hyra in trädgårdsanläggare och förhandla fram ett rimligt pris i förhållande till önskemålen och utformning.

En del av köparna vill ha garage. Det får de själva fixa och kan byggas som Attefallskomplement på 25 kvm till en kostnad av cirka 150 000kr. Intressant i sammanhanget är att kommunen och byggnadsnämnden accepterar att Attefallskomplementet får byggas innan det getts slutbesked för villan, eftersom de anser att detta är en onödig formalitet. Kommunen har verklighetsförankrade politiker som själva anser (i motsats till formalistiska tjänstemän) att det naturligtvis finns en huvudbyggnad på tomten, då villan är byggd och nästan färdig, men inte ännu fått slutbesked. Detta är bara en tidsfråga och man behöver ha en viss smidighet och flexibilitet i byggbyråkratin.

I byggnadsnämnden har det stundtals varit en livlig diskussion mellan politiker och tjänstemän kring de krav tjänstemännen formulerat kring Attefallstillbyggnad, Attefallskupor och Attefallskomplement. Kraven har gjort att det inte är någon större skillnad i proceduren jämfört med att söka om bygglov. Så var det inte tänkt med den reformen, hävdar politikerna, som upplever att de ofta styrs av tjänstemännen. Attefallsreformen har kidnappats av tjänstemännen och byråkratiserats till förfång för medborgarna, anser politikerna.

I planen ingår att man ska skapa en gemensamhetsanläggning för vatten och avlopp, för att pressa priset på va. Samma är tänkt för el och fiberkabel i jorden, som ska samordnas. Man ska också bygga en gemensam brygga intill de gamla fiskebodarna. Den gammal ladan ska göras till fritidsgård och färdigställas och drivas av de boende. Närbo tänker uppmuntra de boende att organisera sig i en samfällighetsförening för att gemensamt sköta anläggningarna och området i övrigt.

Kommunen har tagit på sig att ordna en gång och cykelbana in till kommuncentrum. Skolskjut och bussförbindelse ska också ordnas. Kommunen har lovat att på olika sätt bidra med service och smidighet i planeringsprocessen. Politikerna har sett till att det blivit en attitydförändring på bygglovsenheten, från krångel och onödiga formaliteter till service och hjälpsamhet, för att göra bygglovsprocessen så smidig som möjligt. Detta kan komma andra byggare, tex enskilda familjer som vill bygga på landet, till godo.

För att pressa priserna ytterligare på villor avser kommunen att köpa in ett markområde i närheten av Havsängen och där upplåta tomter med tomträtt. Sannolikt kommer byggföretaget Närbo att få uppdraget att bygga villor också på detta område. Att politikerna är så framsynta då det gäller att ta vara på kommunens historia och kulturmiljöer, kan eventuellt bero på att flera är engagerade i hembygdsrörelsen och intresse för vår svenska historia. Landsbygdens mera homogena kulturarv kan vara ett komplement eller alternativ till den historielöshet och det mishmash av kulturer som råder i städernas inflyttningsområden.

Den spirande optimismen kring landsbygdens framtid beror på flera förhållanden, att flykten från landsbygden har planat ut och landsbygden inte längre tappar invånare, så som skedde under rekordåren fram till 2010. En förklaring till detta kan vara att det, med den digitala It-revolutionen, har blivit betydligt lättare att sköta inköp och handel. Vi är därmed inte lika beroende av lokala serviceinrättningar. It-revolutionen har också skapat nya förutsättningar att bedriva verksamheter på landsbygden.

Storstädernas sociala problem bidrar till att särskilt unga barnfamiljer menar att landsbygden och mindre samhällen erbjuder en bättre miljö för barnen att växa upp i. Tusentals lokala utvecklingsgrupper och Hela Sverige ska leva har bidragit till opinionen och en positivare syn på landsbygden och mindre samhällen som livsmiljö. Den senaste landsbygdsutredningen har kommit med mängder av förslag till landsbygdens utveckling och framtid och påverkat riksdagen och regeringen att bland annat arbeta för fler arbetstillfällen i gles- och landsbygd. Det våras alltså för landsbygden i Sverige.

REGIONAL- OCH LOKALPOLITIK UR ETT LANDSBYGDSPERSPEKTIV

Dagens regionalpolitik präglas av ett marknadstänkande och uttrycks bland annat som: marknadsekonomi, marknadsundersökning, marknadsföring , affärsverksamhet, investeringsklimat, investeringsvilja, exploatering, avsättning, avkastning på investerat kapital, vinst, ekonomisk tillväxt, utbud och efterfrågan, handelsplats, köpcentrum, kommers, handel, kundkrets, kundunderlag, köpare och säljare, betalningsförmåga, klient- och patientunderlag, arbetsmarknad.

I princip betyder marknad ett förhållande kring sälja och köpa. Är kundunderlaget och köpkraften för liten i förhållande till investerat kapital, blir verksamheten inte lönsam och kommer kanske inte igång eller läggs ner. Lönsamhet (i vid betydelse) är nyckelordet i en marknadsorienterad ekonomi och dito politik. Därför finns det många områden och människor på landet, som med en sådan politisk orientering, inte är intressanta, eftersom de inte skapar rimlig avkastning. De är olönsamma och det är huvudanledningen till att landsbygden inte hänger med i den ekonomiska tillväxten och utvecklingen. Samtidigt är detta grunden för städer och städernas utveckling och expansion. Handel är i historien själv grundbulten för städernas tillkomst och utveckling - och omvänt främsta skälet till landsbygdens degradering. Affärsverksamhetens avkastning i städerna har varit förutsättningen för städernas expansion.

En marknadsorienterad och marknadsberoende politik har svårt att vinna framgångar på landsbygden. Därför är det ingen framgångslinje för en verksamhet, som vill skapa en hållbar utveckling och en levande landsbygd. Landsbygden har pga denna dominerande marknadsliberala politik förvandlats till en kornbod och naturreservat för stadsbor. För många i staden är landsbygden främst ett område för rekreation och en gnutta nostalgi (eftersom de inte ser betydelsen av landsbygdens produktion då de shoppar i livsmedelsbutiken). En regionalpolitik sett ur ett landsbygdsperspektiv ser mycket annorlunda ut, än att sätta ekonomisk tillväxt i fokus. Den regionalpolitiken måste vara ett svar på frågan om vad som behövs för en levande och hållbar landsbygd.

Vad är det som gör att vissa människor trivs och väljer att bo på landet respektive i staden? Vissa människor tycker det är livskvalité att bo i en stad med tillgång till nära kommersiell service och annan social service (utbildning, sjukvård, barnomsorg, mm) och att ha många människor runt sig. Arbetstillfällen driver också människor till staden. Andra uppskattar lugnet och fridfullheten i lantliga miljöer, upplevelsen av social gemenskap och att det är lätt att lära känna andra människor. Samhället där är överblickbart och det finns en ömsesidig beredskap att hjälpas åt. Det är denna grupp människor som väljer att bo på landsbygden och i mindre, lantliga samhällen eller orter, där det samtidigt är möjligt att pendla till arbete på rimligt avstånd. Den förra gruppen lämnar landsbygden och det kanske inte är mödan värt att försöka locka dem tillbaka. Dock finns det de som ångrar sig och gärna vill tillbaka till landsbygden under vissa förutsättningar.

Vad är det vi ska slå vakt kring och vidareutveckla av landsbygdens kvalitéer ? Det handlar om att skapa välfärd utan ensidigt sneglande på ekonomisk tillväxt, som förutsättningar för välfärden. Det lilla samhället är överblickbart och möjligt att greppa. Vanligen är det lättare att lära känna andra medlemmar av lokalsamhället och få vänner. I det mindre samhället finns det ofta en upplevelse av tillhörighet och gemenskap (som sällan finns i staden). Det finns en vilja att samarbeta och man ställer upp för varann då det behövs. Detta brukar uttryckas som närhet, likhet, vi-anda, solidaritet och självkontroll (ibland kallat egenmakt). Landsbygdspolitiken bör efterstäva och stärka den sociala sammanhållningen i lokalsamhället. De projekt regionalpolitiken ska stödja ska främja deltagande och samverkan. Till exempel kan det handla om bidrag (kapital) till investeringar, men som kräver lokal mobilisering och eget genomförande (arbetskraft och ideellt arbete)

Det finns många exempel på detta, där man valt kooperativa lösningar och verksamheter till exempel miljöförbättringar, barnomsorg, skola, VA-lösningar, bostadsbyggande i egen, kooperativ regi, fritidsverksamheter, byns "hustomtar eller vaktmästare", möjligheter att utnyttja den digitala revolutionen, rådgivning, hälsokontroller och fritidsaktiviteter. Vi har exempel där hela byn ingår i ett bykooperativ, där alla med gemensamma ansträngningar formar sin framtid i byn. Det gäller givetvis att ta vara på och uppmuntra så kallade lokala eldsjälar och erbjuda utbildning tex i konfliktlösning och mobilisering av lokalsamhällets mänskliga och materiella resurser. Förmåga till konstruktiv konfliktlösning har visat sig strategisk och detta är något som till exempel kommunala och andra landsbygdsutvecklare bör var bra på och kan lära ut. (se tex Ronnby, Den lokala kraften)

Kommunens förmåga att vara hjälpsam då det gäller att bygga och bo på landet är något som är strategiskt för möjligheter att förverkliga drömmar om ett trevligt boende i fina, natursköna miljöer, något som kan få invånare att stanna krav i bygden, även om man måste pendla till arbetet. (Detta har jag skrivit om tidigare)*. Det gäller också att resurserna i länet fördelas så att de på landsbygden inte missgynnas för att de är färre och politiskt mindre viktiga än stadsborna. Jag tänker tex på sjukvårdsresurserna i länet, kollektivtrafiken, transportsystem, vägar, internet, skolor, barnomsorg. Med marknadstänkandet blir det självklart att det är personunderlaget som får avgöra var man ska satsa, mest brukare ger svaret. Men är det självklart? Vilka alternativ har de olika brukargrupperna? Städerna erbjuder vanligen betydligt fler alternativ jämfört med det lilla samhället.

Det finns de som tror att det är demokratiskt och rättvist att flertalet får bestämma. Men demokrati har inte mycket med rättvisa att göra. Det är bara en form för beslutsfattande och det kommer an på vad majoriteten beslutar om det ska anses rättvist eller inte. Men det brukar anses att demokrati också innebär att man tar viss hänsyn till minoritetens önskemål och behov. Ett exempel på marknadstänkande är sjukvården i Blekinge. Eftersom två tredjedelar bor i den östra delen av länet, anses det ok att sjukvårdsresurserna koncentreras till Karlskrona, även om det betyder att de minsta kommunernas invånare får åka tio mil till det mesta av sjukvården. (Det finns ett sjukhus i Karlshamn men det håller politikerna på att så sakteliga montera ner, eftersom underlaget är för litet).

Sammanfattningsvis handlar regional- och lokalpolitik ur ett landsbygdsperspektiv, utan ensidigt fokuserande på ekonomisk tillväxt och marknadstänkande, om att vi uppmärksammar och främjar det som är det lilla lokalsamhällets styrka, nml det sociala sammanhanget och annat som skapar särskild livskvalité. Det är livskvalité som inte bygger på konsumtion av varor, utan på att vara uppskattad för den man är och för det man bidrar med till lokalsamhället, tillsammans med vissa livskvalitetsfaktorer.

Det är inte lätt att utveckla ett annorlunda synsätt då hela samhället är mer eller mindre genomsyrat av liberalt marknadsekonomiskt tänkande och en närmast religiös tro på att det är ekonomisk tillväxt som mot lycka för alla bär. Detta tänkande påverkar oss fundamentalt både i synen på individen och samhället. Bara som ett exempel, det lilla lokalsamhällets styrka ligger hos människor med förmåga till mobilisering och samverkan. Men när man vill lyfta fram dessa mänskliga tillgångar, väljer man att kalla det SOCIALT KAPITAL, som man ska investera i genom utbildning och som ska ge avkastning vilket kan mätas i ekonomiska termer. Det populära begreppet entreprenör är också hämtat från liberala marknadsekonomins domän. Det är oerhört svårt att komma ifrån denna "indoktrinering", men vi bör försöka att ständigt vara uppmärksamma på det och förhålla oss kritiskt. Enligt min uppfattning, kommer aldrig landsbygdsutvecklingen att lyckas om vi utgår från det liberala marknadsekonomiska perspektiv i våra bedömningar och värderingar av landsbygdsrörelsernas arbete. Det är som att arbeta emot tyngdlagen!

PRIORITERINGAR FÖR LANDSBYGDSUTVECKLING I BLEKINGE

Vad är Blekinges fördelar? Jo här finns en fin natur, därför kan den sk miljöfaktorn i hållbar utveckling spela stor roll. Vi bör alltså värna naturen och göra det lättare för människor att bosätta sig i Blekinge, trots att det är viss brist på arbetstillfällen och försörjningsmöjligheter. Detta gör också att effektiva pendlingsmöjligheter till arbetstillfällen i andra län är viktigt. Man kan väl säga att goda kommunikationer är bra över huvud taget.

Men vi lever inte enbart av vacker natur. För unga familjer är sådan service som barnomsorg, skola och sjukvård mycket betydelsefullt. Barnomsorg och skola ska finnas på rimligt avstånd och helst i varje samhälle. Mina erfarenheter från landsbygdsutveckling i Jämtland är att detta kan föräldrarna själva skapa genom samarbete i till exempel föräldrakooperativ. Sjukvård är mera komplicerat, men även där finns exempel att hämta från Jämtland, där en vårdcentral räddades kvar genom att personalen och brukarna bildade ett vårdkooperativ. I Blekinge är det ett stort problem att sjukvården är asymmetriskt fördelad med tyngdpunkten i Karlskrona. Min åsikt är att LBR bör driva en offensiv politik gentemot landstinget i denna fråga. Smygavvecklingen av sjukhuset i Karlshamn måste tex stoppas!

En väsentlig resurs i landsbygdssamhället är den sociala gemenskapen och viljan till samarbete. Deltagande skapar känslan och upplevelsen av tillhörighet, vilket är väsentligt för de flesta människor. Därför finns det anledning att fundera över hur vi uppmuntrar, skapar och stöttar täta sociala strukturer i närsamhällena. Det handlar bland annat om föreningslivet och samverkansgrupper kring dagis och skola. Byalag som engagerar människor och ser till att det fungerar bra på olika sätt i byn (ömsesidig hjälp, "renstädad by", samlingsplatser utomhus och samlingslokal (kan tex vara i skolan) .


Det finns många äldre människor på landsbygden, som bla har svårt med den digitala revolutionen. Det kan också vara en rad andra, praktiska ting (typ snöskottning, byta glödlampor, fixa ved, moderniseringar av lägenheten). Man kan (tex genom byalaget) utse byatomte (byvaktmästare) som kan hjälpa dem med ovannämnda behov och problem. (Fundering: på ställen där det inte bildats servicepunkter kan kanske pengar för detta gå till viss ersättning till byatomten.)


VEM VAR JESUS?

Att fråga vem Jesus var kan tyckas som en ovanligt korkat. Det vet väl alla vem Jesus var! Guds son avlad av Gud och född av Maria, en vandrande profet, som Pilatus lät korsfästa, återuppstånden och sedan, efter himlafärden, sittande på Gud faders högra sida. Klart som korvspad, eller hur? Men detta är berättelsen om Jesus från Nasaret som myntats under århundraden av hans följeslagare och anhängare och delvis samlade i böckernas bok Bibeln. När man läser den slås man bland annat av olika och motstridiga berättelser och utsagor. För att få någon ordning på bilden av Jesus och utvecklingen av kristendomen, har anfäderna tillrättalagt och ordnat dethela till en sammanhängande, begriplig historia. Men studerar man texterna noga ser vi att det fortfarande finns många oklarheter, tankeluckor och obegripligheter. De troende bry sig inte om detta. De håller sig till den allmänt accepterade bibliska exegetiken. Men för oss andra kan det nog vara intressant att veta lite mera om vem denne Jesus egentligen var och hur det kan komma sig att vad en liten sekt sysslade med i Palestina kunde bli en världsreligion.

Vi har just firat jul till minne av Jesus födelse. Men att vi gör det varje år den 25 december beror inte på att Jesus verkligen föddes då och år ett sas. Troligen föddes Jesus några år tidigare, eftersom det finns hänvisningar till att det var då Herodes var tetrak i Palestina, dvs lydfurste under den romerske kejsaren. Herodes den store dog år 4 fkr. Det fanns en Herodes till nml Antipas. Men skrifterna refererar sannolikt till den store Herodes.

Det heter vidare att Jesus föddes i Betlehem, dit Josef hade färdas för att skattskrivas. Någon sådan skattskrivning är inte känd och det är mera sannolikt att Jesus föddes hemma hos Maria och Josef i deras hem i Nasaret. Eftersom det fanns många Jesus (egentligen Yeshua) har vår Jesus allmänt kallats Jesus från Nasaret. Han kallades också för Kristus. Att det blivit den 25:e december beror på att detta senare anpassats till den romerska högtiden Saturnalia, vid midvintersolståndet, som är den 25/12. Det kan vara bra att tänka på att uppgifterna om Jesus födelse kommer främst från Markus och skrevs år 70.

Jesus hade minst sex syskon (mest känd är nog Jacob som avrättades långt efter Jesus). Att Jesus skulle vara Guds son beror främst på att översättarna inte förstått vad Guds son betyder i den judiska kulturen vid den tiden. Upphöjda personer kunde kallas Guds son. Till exempel heter det att kungen av Palestina var Guds son liksom David. Alexander den store kallas också Guds son. Uttrycket betyder alltså inte att Jesus var avlad av Gud, men en upphöjd person, vilket evangelisterna varit angelägna om att framhålla.

Josef var snickare och byggnadshantverkare och det var så Jesus började sitt yrkesverksamma liv. Vi vet inte så mycket från den tiden. Det är först då Jesus träffar Johannes döparen (en släkting till Maria) och blir döpt av denne, som han börjar sin profetiska bana. Johannes döparen är en apokalyptisk profet som predikar att judarna bör sona sina brott genom fasta och späkelse och låta döpa sig för att efter döden eller på yttersta dagen komma till Gudsriket (och inte till helvetet). Johannes hann inte profetera mer än några år innan han avrättades av Antipas. Jesus influerades mycket att Johannes och ville föra hans budskap vidare och som Guds ombud ge frälsning åt medmänniskorna, särskilt eftersom domedagen närmade sig. Jesus döptes troligen då han var 27 - 29 år.

Jesus samlade kring sig ett antal lärjungar, både män och kvinnor (tex Johanna, Susanna och Maria från Magdala, som stod Jesus nära), men vi får mest höra om de 12 som stod honom närmast. Han är en vandrande profet och får rykte om sig som helbrägda- och undergörare. Centralt i hans förkunnelse är att Gudsriket snart ska komma och befria judarna från allt förtryck och att judarna ska förbereda sig för detta.

Jesus uppfattades av det judiska prästerskapet som en orosstiftare och bråkmakare på grund av sin kritik av prästerna i templet. Men Jesus var inte den ende profeten vid denna tid. Det fanns flera, tex Jona, Johannes, Stefanos, Filippos och Agabos samt Jakob, Jesus bror som stenades till döds av en judisk mobb i Jerusalem. Jesus hade förmåga att dra till sig stora grupper då han predikade. Mest känd är nog Bergspredikan, som innehåller mycket att Jesus budskap. Ju fler åhörare och anhängare Jesus fick, desto mer oroade och kritiska blir det judiska prästerskapet. De, liksom Pilatus uppfattade Jesus som en potentiell upprorsmakare och rebell och detta kom att bli hans öde.

Jesus hinner inte vara profet mer än cirka tre år innan han fängslas och avrättas. Vid påskhögtiden (troligen år 33) kom Jesus och hans anhängare till Jerusalem för att fira judarnas befrielse från Egypten. För att uppfylla skriftens ord, rider Jesus in på en åsna och hans anhängare sjunger "Hosianna Davids son, välsignad vare han som kommer i herrens namn" Vid den här tiden hade Jesus upphöjt av sina anhängare till att vara skriftens kung som ska befria judarna. Jesus hade skapat förväntningar om att Gudsriket på jorden var nära förestående.


Oron bland prästerskapet var nu stor att Jesus skulle starta ett uppror bland massorna i Jerusalem. Det var oacceptabelt att han kallades judarnas kung. Judiska rådet ville ha honom fängslad och med hjälp av förrädaren Judas leddes tempelvakten till Jesus och grep honom. Ställd inför judiska rådet tillfrågades han om han var judarnas konung. Han ska då ha svarat: "Det är jag och ni skall få se människosonen sitta på maktens högra sida....." (Markus 14:61-64) Rådet dömde Jesus till döden och överlämnade honom till Pilatus, för verkställning. Rådet hade möjligen stöd av en del judar, som uppfattade Jesus som en bråkstake. Jesus hade ju bla varit och jagat ut månglarna ur templet.

Korsfästningen av Jesus uppfattar vi som en oerhört grym avrättning, men vid den här tiden är det mycket vanligt att avrätta människor genom korsfästning. Naturligtvis blev Jesus anhängare chockade, rädda och förvirrade. De hade trott att Gudsriket skulle komma och Jesus befria judarna och istället blir han korsfäst. Judas gick och hängde sig. Det är inte otänkbart att förtvivlan, djup sorg, förvirring och hallucinationer kan ligger bakom uppfattningen att Jesus grav var tom på tredje dagen och att han måste ha uppstått. Samtidigt blir denna uppfattning och övertygelse den kanske största kraften och tillgången i anhängarnas fortsatta strävan att sprida Jesus lära.

Flera andra profeter har rönt samma öde som Jesus. Men det som skiljer dem åt, är att Jesus lärjungar och anhängare bestämmer sig för att aktivt sprida Kristus lära, som sedan blir Kristendomen. Men Jesus är alltså inte den som grundar Kristendomen. Det han gjorde var att utveckla judendomen med sina och Johannes idéer och lära. Han var samtidigt en rebell som utmanade prästerskapet och den traditionella judendomen. Därför var han ett hot mot makten.

Vissa lärjungar, som tex Saulus/ Paulus, arbetade energiskt med att sprida Kristus lära. Av stor inledande betydelse är att ett antal grekiska judar, som talade grekiska, engagerade sig och reste runt till samhällen runt Medelhavet. En fördel då var att den romerska makten var tämligen liberal då det gällde att acceptera olika religioner, så länge de inte hotade makten. Redan på 300-talet hade kristendomen spritts till många samhällen runt Medelhavet tex Antiochia, Cordoba, Cartago, Marseilles, Naples och Efesos. Cirka 15 procent av den romerska befolkningen var då kristen. Det som gav rörelsen extra styrka, var att kristendomen började spridas även inom överklassen i romerska samhällen. År 313 godkänner kejsar Konstantin kristendomen och 391 blir den statsreligion. Konstantin lät också bygga en ny huvudstad vid Bosporen, Konstantinopel, den första kristna huvudstaden. Konstantins åtgärder fick mycket stor betydelse för spridningen och accepterandet av kristendomen. Den apokalyptiska idén om domedagen och apostlarnas predikan om andlig omvändelse för att få frälsning på den yttersta dagen, visade sig vara ett framgångsrikt koncept för att sprida kristendomen. På 800-talet var största delen av Västeuropa kristet och rebellen Jesus lära sprids över världen.

Källor

https://sv.wikipedia.org/wiki/Johannes_D%C3%B6paren

https://sv.wikipedia.org/wiki/Jesus

https://www.brobyggarna.org/403.kristendomen.html

https://sv.wikipedia.org/wiki/Profet

https://sv.wikipedia.org/wiki/Messiasprofetior_och_Jesus

https://www.jesus.se/vem-ar-jesus/jesus-i-gamla-testamentet

https://www.so-rummet.se/kategorier/religion/kristendomen/kristendomens-historia-och-kyrkohistoria#

Wassén och Hägerland Den okände Jesus

GUD ÄR DEN MORALISKA ANDAN?

I Sverige har betydelsen av religionen varit i avtagande under många år och samhället blivit allt mer sekulariserat. Men detta har svängt och idag upplever vi ett allt större interesse för religion. Kanske beror det på att vi tycker oss leva i en osäkrare värld bland annat beroende på terrorismens utveckling och de konflikter, attacker och krig detta medfört. Samtidigt är människor idag mycket upplysta och inte så benägna att tro på sådant som verkar mystiskt eller upplevs som dogmatism. Gud kan upplevas som en sådan mystifikation och det blir inte lättare då den helige ande kommer in i bilden. Är det Guds ande (tex symboliserad av kärleksläran och en vit duva) eller är detta också en slags personlighet tillsammans med Gud och Jesus och kanske nästan kan liknas vid anden i flaskan? Gudsbegreppet är helt centralt i nästan alla de stora religionerna och för många själva essensen av religionen.

I världsreligionerna finns ett antal gudsbegrepp (för att inte tala om alla andra "religioner"). Judendomens Gud Jahve har skapat allt. Moses tog emot Guds ord, de tio budorden på berget Sinai. Budorden är det centrala som rättesnöre för hur judar ska leva. Gud belönar och bestraffar människan utifrån hennes handlande. Judarna är ett av Gud utvalt folk. Kristendomen hämtar mycket från Judendomen och Gud, är Gud fader, som skapat världen och människan till sin avbild. Gud är allvetande och styr över världen och människorna. Islam är också påverkad av Judendomen. Gud är allvetande och allsmäktig och människan måste underkasta sig Guds vilja, så som den uttrycks i Koranen. Islam betyder underkastelse.

I Hinduismen är Gud en överordnad kraft kallad Brahman, en världssjäl, som finns i allting i hela universum. Den allsmäktige Brahman visar sig i många olika skepnader varför hinduerna tillbeder ett stort antal underordnade gudar. Buddhismen har ingen Gud. Buddha är den upplyste läromästaren, som vägleder människan genom livet, så hon kan framleva sina dagar på ett klokt sätt.

Man kan nog påstå att Judendomen, Kristendomen och Islam förlägger Gud utanför människan, samtidigt som människan liknar Gud. Gud är den gode fadern, som hjälper, vägleder och förmanar människan på livets komplicerade väg. Ska vi skapa oss en bild av hur Gud kan se ut, är det väl att denne allvetande, vise och kärleksfulle fader på något sätt liknar oss och vise versa. Mycket längre kommer vi inte om vi ska föreställa oss vem Gud är, ett väsen som påverkar oss och allt i vår värld. Gud kan nästan liknas vid mörk materia som tros påverka hela universum och allt däri, på ett sätt vi inte riktigt kan förstå. Det är inte säkert att mörk materia verkligen finns och samma är det nog med Gud för ganska många upplysta människor i dagens samhälle.

Eftersom det är något mystiskt med Gud, kan var och en ha sin egen gudsuppfattning. Men i praktiken är det vanligen den gudsuppfattning kyrkan och prästerna förmedlar, liksom synagogan och rabbinen, moskén och imamen. Gud blir då en verklig kraft, som vi måste underkasta oss - samtidigt som vi kanske upplever att Gud är både närvarande och undflyende.

Med ett annorlunda gudsbegrepp är Gud inte utanför oss, men inom oss. Gud är en vägledande kraft, som viskar i vårt öra vad vi ska göra, göra det som är rätt och riktigt. Detta är naturligtvis en omskrivning av vad som sker i vår hjärna, då vi internaliserat de moralregler som ett gott samhälle behöver. Vi skulle kunna säga att Gud då är en stark moral som visar vägen för vårt handlande.

Varifrån kommer denna reglerande kraft? Ja, den kommer inte till oss från himlen eller rymden eller på något annat mystiskt sätt utifrån. Nej, den kommer från oss själva! Inte så att någon mycket klokt person har snickrat ihop det åt oss, typ Moses eller Mohammed på något berg, där de kom närmare sin Gud. De där profeterna har sannolikt kodifierat den andemening som människorna, via erfarenheten insett är nödvändiga rättesnören för vår samexistens.

Genom språket har vi alla under årtusenden kunnat fästa i ord det vi lärt av praktiken och göra detta till trossatser som vi uppfattar som förnuftiga och allmängiltiga för vår samevisten. Detta ger bakgrund till hur vi ser på oss själva och världen.

När dessa moralregler omfattas av kollektivet, blir detta den "ande" eller ska vi kanske säga "anda", som transcendent "svävar över oss" eller inom oss och upplyser oss om hur vi bör bete oss i olika sammanhang. Ska vi förstå detta går kommunikationen huvudsakligen åt andra hållet, dvs att det är från det kollektiv av människor vi identifierar oss med och deras normer, var och en får sina moralregler. Gud blir då den andemening som förenar och omsluter kollektivet. I viss mån bidrar vi alla till dessa regler genom vårt handlande och genom våra åsikter i det sociala samspelet. Varje ny individ slussas genom det sociala samspelet in i denna normgemenskap som gör att vi kan leva tillsammans. Men genom föreställningen om Gud och Guds lag, har levnadsreglerna blivit upphöjda till något över individen och det enskilda kollektivet. I denna mening är Gud med oss i världen (inte ett subjekt skild från den, i himlen eller rymden) och inom oss som tanken.

Tack vare denna allomfattande Gud, som moralen, förmår vi människor leva i gemenskap, i samhällen. Det är en syntes av egoism och altruism. Det hjälper oss att kontrollera våra drifter och primitiva behov, vilket är förutsättningen för en någorlunda fredlig samexistens. Denna reglerande kraft är inte hundraprocentig och därför spelar våra mera djuriska instinkter oss spratt ibland.

Det är när individer av någon anledning hamnar i periferin eller utanför gemenskapen, som normbildningen och internaliseringen inte fungerar, dvs den process varigenom individen gör primärgruppens och kollektivets normer och moral till sin egen. Samlevnadsproblem uppstår också då människor lever i skilda världar med annorlunda förutsättningar och perspektiv på sig själv och livet. Naturligtvis finns det också inskränkt dogmatism och subkulturer, där normgemenskapen är pervers, som tex i islamist-jihadistmiljöer. Ju mer splittrat och isolerat människor lever, desto större är risken att Gud inte är närvarande i medvetandet, som en allt överskuggande, allomfattande idé (som Spinoza säger) om hur människor ska leva sina liv i gemenskap, kärlek och fred. Utan denna bärande idé är risken att människan går vilse eller får "segla i sin egen sjö"! Ensam i världen.


INTE EN MAKTLÖS SKOLA

Att vara lärare innebär att man varje skoldag blir utvärderad. Det blir inte lättare av att, som Lärarnas Riksförbund skriver i SvD (02.02.18), vissa föräldrar har enorma krav på skolan och lärarna. Pressen i dagens skola är mer än tillräckligt hård ändå. Det är begripligt att föräldrar har krav på skolan och lärarna, eftersom det har så stor betydelse för elevernas framtid att det går bra i skolan. En dålig skola, som inte har bra pedagogik och inte kan ge adekvat stöd till eleverna, har gett vissa elever problem för livet. Men av Fahléns och Sandströms kritik kan man få intrycket att det ibland handlar om att personkemin inte funkar mellan vissa lärare och vissa föräldrar. Bildar föräldrarna drev mot vissa lärare, kan man tänka att problemen måste vara stora. Men det kan också bero på att en grupp föräldrar tror sig veta bättre än läraren hur det ska vara i en effektiv skola.

Med den kraftigt förhöjda utbildningsnivån i samhället är det många som har synpunkter på hur skolan ska fungera. Detta ser vi inte minst av den ständiga debatten om skolan. Detta är väl på gott och ont, om det leder till konstruktiv kritik och dynamiska förändringar i skolarbetet. Dock har skolan fått problem som inte är skolans. Jag tänker på att skolan fått ta emot mängder med elever som inte kan svenska språket och kulturen. Dessutom kommer inte så få av dem från dysfunktionella familjer (dysfunktionella är de bla eftersom familjen mer eller mindre klappat ihop socialt pga enorma belastningar av krig, vidriga förhållanden och dramatisk flykt). De försämrade resultaten i Pisa mm beror också på detta.

Annat som gör att lärarna har ett svårt arbete är att politikerna ständigt blandar sig i verksamheten. Jag känner lärare som klagar över politikernas ständiga mixtrande med modeller för skolans verksamhet och arbetsmetoder. Det största och mest fatala experimentet är när man bestämde att konkurrensutsätta den kommunala skolan med friskolor. Detta har lett till segregerade skolor och är förmodligen också en anledning till att föräldrar (som valt skola) har höga krav på prestation i skolan. Inte har det blivit bättre av att den "ideologpedagogiska" friskolan blivit en verksamhet för kapitalinvesteringar och krav på vinstavkastning. Här har svenska politiker gått längre än i något annat land, genom att skattepengar går till att driva och betala liberala, marknadsanpassade skolor. Dessa skolor hör inte hemma i ett välfärdssamhälle som stävar efter att ge alla lika möjligheter och jämställdhet.

Vad ska vi då göra? Ja, det går nog inte att nu backa tillbaka till en renodlad kommunal skola där alla elever automatiskt hör till den skola som ligger närmast. Detta är annars troligen det bästa sättet att se till att alla skolor håller ungefär samma kvalité, som engagerade lärare och föräldrar ser till att uppnå. Men istället för att försöka reglera vilka vinster en skola får ta ut, kunde man helt sonika säga att alla skolor ska uppnå fastställda kvalitetskrav, annars blir det inga skattepengar!

Fahlén och Sandström skriver att skolan står maktlös mot allt för krävande föräldrar. Det tror jag knappast är rätt. Det kommer väl an på hur man arbetar med föräldrars inflytande och medverkan i skolan. Lärarna säger att de är alldeles för få för att klara alla uppgifter som den moderna skolan har. Blir de väsentligt fler kan man klara av att ha mindre klasser och kunna ägna sig mera åt varje elev. Då blir skolarbetet säkert bättre för alla. Man får nog också mera tid över för samverkan med föräldrarna och därför kan problem tacklas i samförstånd och mera konstruktivt. Jag vet inte om metoder för funktionell samverkan med föräldrar ingår i lärarutbildningen, men lärare bör ha kompetens även för detta. Det ingår ju in det moderna skolarbetet. (Föräldrar som uppträder hotfullt och kränkande, ska naturligtvis portas från skolan och kanske tom anmälas för olaga hot.) Ett sätt att få mera konstruktivt samarbete med föräldrarna kan var att bilda ett föräldraråd för klassen (det kan leda till att det blir bättre stämning och rådet håller eventuella bråkstakar på mattan).

Det är kanske så att grundskolans undervisning och arbete är allt för teoretisk och att många elever skulle tjäna på att undervisningen och lärandet blir mera praktiskt inriktad. Samtidigt behöver skolan, pga de dysfunktionella föräldrarnas oförmåga att förbereda barnen och vägleda dem in i samhället, förstärka sin sociala roll och lära eleverna ett hederligt och moraliskt uppträdande.

Många av eleverna i vissa skolor bär med sig stora sociala problem hemifrån, därför bör kuratorsverksamheten ofta förstärkas på skolan. Ja, det finns mycket att göra och lärarna är långt ifrån så maktlösa och uppgivna som det låter i SvD:s artikel!


VI HAR INTE RÅD!

De kvinnor som ska föda barn, får åka runt i Skåne för att hitta ett BB som kan ta emot dem. I Östersund får man vänta åravis på en höftledsoperation. I Norrlands inland stänger man sjukhus och vårdcentraler och det blir långa resvägar till kusten. Överallt i Sverige är det köer och platsbrist för dem som behöver vård. Sjukvårdens resurser räcka inte till och personalen går på knäna. Vissa blir själva sjuka pga arbetsförhållandena.

Samma visa är det tex i Spanien och Frankrike, där sjukvårdspersonalen genomfört ett stort antal demonstrationer mot brister i sjukvården. Underbemanningen leder till stress och utmattning och de som kan, söker sig andra arbeten. För dem som blir kvar i vården blir arbetsförhållandena bara värre och värre.

Det är ett märkligt fenomen att våra rika samhällen blir allt rikare, men vi har inte råd med något så grundläggande som bra sjukvård för alla, anpassad till behoven som finns. Samtidigt klagar naturligtvis allmänheten över bristerna. Det är fullt förståeligt, men det som är svårare att förstå, är att många medborgare samtidigt tror att man inte ska behöva avstå något i den privata konsumtionen för att få en fungerande sjukvård.

Vi kostar på oss dyra utlandsresor, fina hem, flotta bilar, mängder med elektronikutrustning som tex de senaste modellerna av mobiltelefoner och mycket, mycket annat som gör livet behagligare och möjligen intressantare. Men vill politikerna höja skatterna för att få nödvändiga resurser till sjukvården, då blir det mycket hallå. Tydligen tror vissa medborgare att man kan få allting och helst genast. Inget ska man försaka!

Skatter inskränker naturligtvis på vår privata konsumtion och det vill vi inte. Vi är så fångade i konsumtionssamhällets ekorrhjul att vi har svårt att avstå från något av den privata lyckokonsumtionen. Detta är vårt samhälles dilemma. Vi är indoktrinerade att det är den privata konsumtionen som ger lycka, att vi inte vill eller kan se vad som krävs för den kollektiva välfärden. Inte ens, eller framförallt inte, de mest välbärgade vill avstå något av sitt överflöd. Tvärtom, är det överklassen som är de mest egoistiska i samhället. Och de bryr sig inte om kollektivet, eftersom de själva alltid har tillgång till den sjukvård de behöver och själva kan betala för.

Eftersom konsumtionssamhällets ideologi och värderingar allt mer genomträngt vårt samhälle de senaste 50 åren, är opinionen nu sådan att politikerna inte vågar annat än fortsätta på det inslagna spåret. Se tex Socialdemokraternas vånda över hur de ska förhålla sig till den profitgivande privatvården! Sverige har blivit det land i världen där vi gått allra längst i privatiseringen av samhällsservicen. Vi har verkligen avlägsnat oss långt från folkhemsidealen, som en gång gjorde landet berömt och ett föredöme. Men välfärdsstat och total konkurrenskapitalism går helt enkelt inte ihop, därför får vanligt folk ta en köbricka till vården.