AMISH SÄGER NEJ TILL MODERNITET

Av Alf Ronnby

I staden Arthur möts en ålderdomlig bondekultur och det moderna USA. Det ser underligt ut när kvinnor med "hucklen" och män med yviga skägg kommer körande i sina buggies, mitt bland moderna bilar i Arthur, en liten stad på slätten i Illinois. Idag är det marknad och ovanligt många Amish har kommit till stan. Där kommer en kvinna med fyra barn i en öppen vagn, dragen av en liten häst. Mamman och flickorna är klädda på samma sätt: enfärgade dräkter och hätta på huvudet. Amish kommer till stan med häst och vagn, eftersom de inte får använda bilar.

Amish bor inte i några avlägsna, isolerade samhällen utan mitt bland andra människor. De är en djupt religiös grupp människor som kom till USA på 1700- och 1800-talet - huvudsakligen från Elsas Lottringen i Tyskland. Rörelsen kallas anabaptister och var delvis revolutionär. De förespråkade gemensamt ägande och vägrade bära vapen. Dopet, som är bekräftelsen på medlemskapet i kyrkan, ska ske när personen själv kan bestämma. Tillsammans är Amish ca 200 000 i USA. De flesta finns i Pennsylvania och de talar en ålderdomlig tysk dialekt. Församlingarna runt Arthur består av ca 4000 medlemmar.

Solen lyser över den platta prärien, som nu är uppodlad, då jag åker för att besöka en Amishförsamling. Jag stannar till vid en smedja, som väckt mitt intresse. Smeden håller på att sko en häst. I trädgården hänger nytvättade kläder på tork. Det ger en lustig snabbild av uniformiteten hos Amish. Alla går i stort sett klädda på samma sätt. Kvinnorna i enfärgade dräkter i grönt, blått, grått eller lila. Männen har blå byxor och grå eller ljusblå skjorta. På huvudet har de ofta en bredbrättad hatt. Barnen är klädda som de vuxna. Jag tror att uniformiteten i livsstil och klädsel är en del av deras strategi för att undvika social konkurrens och avvikande beteende

Smeden, som heter Kurt, säger att den gemensamma klädseln är ett sätt att skapa likhet, att inte göra åtskillnad pga det yttre.

  • Vår församling är ganska liten. Det är bara ett 30-tal familjer. Varannan söndag har vi gudstjänst hemma hos någon av oss. Efteråt äter vi lunch tillsammans. Detta tror jag bidrar till gemenskapen här, säger Kurt.

Kurt ger också ett exempel på solidariteten i församlingen. Amish har inga egna sjukstugor eller sjukhus. De använder samma som andra amerikaner.

  • Men det kan bli dyrt, säger jag av egen erfarenhet. Har ni försäkringar?
  • Nej, vi har inga försäkringar, men om vården blir så dyr att familjen inte klarar det, så samlar vi hop pengar till dem i församlingen.

De flesta Amish är bönder. Män och hästarna arbetar på fälten. En man med långt skägg kör och vänder på det slagna höet för att det ska torka. På en annan åker sprider man gödsel. Fyra hästar drar en stor, tung gödselspridare. Hästarna kämpar hårt och plötsligt inser jag varför det är så tungt. Mellan hästarna och gödselspridaren har man kopplat en liten traktor. Kraftuttaget används för att sprida ut gödseln. Det fixar inte hästarna. De kan bara dra. När jag undrar hur detta går ihop med att de inte får använda traktorer blir svaret: "

  • Traktorer får inte användas som dragfordon. Det är inte detta!

Jag besöker några gårdar. På de flesta är man ute och arbetar på fälten. En av gårdarna har specialiserat sig på mjölkproduktion och har många kor, men jag får inte gå in i stallet. Jag pratar med ägaren Wilbur som berättar att det är en stark tradition att bruka jorden, något som alltid varit avgörande för människans överlevnad.

  • Jordbruket går i arv och barnen får tidigt vara med i arbetet på gården. På så sätt går kunskapen vidare från generation till generation. Det sätt vi sköter jordbruket på skapar många arbeten så det räcker åt alla. Vi har ingen arbetslöshet. Här skapas en arbetsgemenskap. Vår sammanhållning stärks genom arbetet tillsammans, säger Wilbur, som svar på mina frågor.

Amish får inte använda el. Istället för el användes tryckluftsmaskiner i den snickerifabrik, jag besöker. En dieselmotor driver kompressorn och rör och slangar leder tryckluften ut i hela fabriken. Belysning och uppvärmning sker med propangas. I fabriken arbetar både män och kvinnor tillsammans, alla uniformt klädda.

Förmannen som visar mig runt heter Wolfgang. Han visar tydligt intresse för besökaren från Sverige. Jag får tillfälle att ställa många frågor kring hur Amishsamhället fungerar. Han berättar att de har sina egna skolor där barnen lär sig vad det betyder att vara Amish.

  • Lojalitet mot församlingen, hjälpsamhet och praktisk kunskap värderas högt. Barnen ska vara flitiga och lyda sina föräldrar," säger Wolfgang. Jag frågar om det är någon som lämnat församlingen. "Inte vad jag vet. Men det kan ju ha hänt. Det är tillåtet att ge sig iväg och man kan också bli utesluten om man verkligen missköter sig. I tonåren har vi en tradition att man får vara lite friare," säger Wolfgang.

Han berättar att gifta män inte ska klippa skägget. Skilsmässa, preventivmedel, militärtjänst och att titta på Tv är inte tillåtet. Inte att använda el över huvud taget.

  • Men varför får ni inte använda el, undrar jag.
  • Vad händer när du börjar använda el? svarar han retoriskt. Jo, då skaffar du Tv, musikanläggning, dator och en mängd andra el-prylar. Sådant kan förvrida huvudet på folk. Du får en massa idéer och impulser, olika slags lockelser utifrån som gör dig förvirrad. Harmonin i ditt liv får du genom att hålla dig borta från allt detta. Dessutom kommer du till att sitta och titta på Tv istället för att umgås med andra i församlingen.
  • Men bilar då, varför får ni inte använda bilar? undrar jag.
  • Det är samma med det. Bilar leder till mycket annat. Du färdas iväg långt ut ur lokalsamhället och får intryck och idéer som skapar störningar i din själ. Bilar bryter harmonin och gemenskapen, säger Wolfgang.

Centralt i Amish' kultur är "gelussenheit", dvs. lydnad under en högre makt - Gud. Gelussenheit leder till en sträng kollektivism, raka motsatsen till den dominerande kulturen i USA. Barnen får tidigt lära sig vördnad, lydnad, tålamod och plikter samt att se till församlingens intressen före sina egna. Reglerna för vardagslivet kallas "ordnung". Ordnung sägs vara till för att skapa enhet och samförstånd och göra livet enklare. Enhetlig klädsel skapar grupptillhörighet och identitet. Det finns en liten säkerhetsventil från "ordnung". Tonåringarna får i en period leva ett lite firar liv. Det kallas "rumspringa" och tillåter ungdomarna att göra saker som annars inte är tillåtet. De kan pröva världen utanför Amishs "reglemente" och "rasta av sig".

Amishsamhället har en platt social struktur. De har inga formella ledare - men informella. Amish har inga kyrkor och inte några präster. Deras religiösa samlingar och ceremonier, samtal om Gud, mm, sköter medlemmarna själva. Troligen spelar den platta strukturen och deras kollektivism stor roll för gemenskap och sammanhållning. I den församling jag besökte fick jag inte veta något om sociala problem, om avvikande beteende, alkoholmissbruk, kriminalitet eller fattigdom. Det behöver inte betyda att det inte finns. Men i ett lokalsamhälle med så här tät, stark social kontroll blir det nog mindre av dessa problem. De som trivs och fungerar bra tillsammans med de andra i församlingen, kan ha ett bra liv. Är man avvikare blir det värre.

CANYONLAND

Av Alf Ronnby

Arizona kallar sig "Grand Canyon State", men det är verkligen inte bara den berömda Grand Canyon som är sevärt där. I norra Arizona är landskapet, som mest består av röd sandsten, format av vind, sand och vatten till mycket annorlunda och spännande formationer. Här är så många "canyons" att området fått namnet "Canyon land".

Min kompis Mark och jag är på väg i hans RV (Recreational Vehicle), alltså husbil, till Glen Canyon och Lake Powell, på gränsen till Utah. Vi kör Interstate 17 norrut och före Flagstaff har vi Montezuma Castle, en intressant, gammal indianbyggnad i fem våningar, gjord av Sinaguaindianer. Strax norr om Flagstaff finns Arizonas högsta berg San Fransisco Mountains 3850 meter högt. Lite norr om Flagstaff kan vi besöka en vulkan, som fått det poetiska namnet Sunset Crater och i samma område en urgammal indianbosättning kallad Wupatki, båda klart värda ett besök. Sedan kör vi genom det stora Navajoreservatet (USA:s största indianreservat). Indianer står längs vägen och säljer smycken. Flera av norra Arizonas sevärdheter finns inom reservatet, tex Monument Valley (där många västernfilmer spelats in) och Canyon de Chelly med gamla bostäder på klipphyllor.

Väster om oss har vi Colorado River och Grand Canyon, ett givet besök i Arizona. Norra Arizona ligger på en högplatå och det är därför inte lika hett som i söder i "soldalen", där Phoenix ligger. Lake Powell är en konstgjord sjö, som bildades på 1950-talet, då man byggde Glen Canyon Dam och dämde upp Colorado River. Floden är resterna av ett urtida mycket större flodsystem som karvat ut mängder med canyons i ett vidsträckt område kallat Glen Canyon. Det sträcker sig 18 mil fågelvägen och ser på kartan ut som nervtrådar i ett träds blad.

Det tog hela 24 år att fylla upp Lake Powell med vatten (1956-1980). Sjön har fått namn efter John Wesley Powell, som först utforskade området 1869. Långt före de vitas ankomst på 1700-talet var detta indianstammars land. Här har Pueblo, Ute, Paiute, Hopi och Navajo haft sina bopålar i tusentals år.

Det är kväll då vi kommer fram till husbilsparken vid Wahweap på södra stranden av Lake Powell. Här finns också hotell och motell i närheten. Solen står lågt och får de röda klipporna att se ännu rödare ut. De långa skuggorna gör att bergen framträder i sina dramatiska former och speglar sig i den spegelblanka sjön. Vi gör upp eld och njuter av några kalla öl och hamburgare vid brasan i den leende sommarnatten. En cayote, prärievarg hörs skrika i fjärran. Brasan knastrar, annars är allt mycket stilla.

Morgonsolen lyser in i husbilden och väcker oss. Vi får bråttom att fixa frukosten för att sedan ta första båtturen till Antelope Canyon. Det mesta av Glen Canyon upplevs med fördel från båt. En av de populära turerna går till Raibow Bridge, men den turen tar fem timmar och är ganska dyr. Rainbow Bridge kan också nås till fots, men det är en dagsmarsch. Rainbow Bridge är världens största naturliga bro. För indianerna i området är det en helig plats.

Vi seglar över Wahweap Bay, ser den stora fördämningen av Colorado River och kraftverket och mängder av husbåtar. Det är ett populärt, men dyrt nöje, att hyra husbåt och guppa omkring på Lake Powell under några dagar eller en vecka. På avstånd ser vi till vänster Tower Butte, som liknar de stora, röda pelarna i Monument Valley och till höger har vi Antelope Island och kommer sedan till mynningen av Antelope Canyon. På båda sidor om båten har vi väggar av röd sandsten, som speglar sig i sjön och skiftar i olika nyanser, Vi slingrar oss längre och längre in i canyonen som blir allt smalare. Till sist möter vi stranden, där canyonen fortsätter på landbacken.

"Grenverket" i Glen Canyon består av ett tjugotal canyons bara i den nedre delen av Lake Powell. Varje creek eller bäck som rinner från den omgivande högplatån ner i Colorado River, har under årtusenden karvat ut sin egen canyon i sandstenen. Navajo Canyon är den längsta och Last Chance Buy den mest förgrenade.

Den mer än 200 meter höga fördämningen med kraftverket, som är förutsättningen för Lake Powell, är en intressant skapelse, värd ett besök. Det finns ett visitors center och guidade turer på dammens topp och med hiss till turbinerna i botten. Kraftverksbygger krävde nya vägar och man byggde den magnifika bron över Colorado River. Förr fanns bara en övergång med Lees Ferry lite länger ner längs floden. Page, som är närmaste stad, kom till genom kraftverksbygget.

Nästa dag besöker vi Antelope Canyons övre torra del, genom vilken Antelope Creek rinner vid regntid. Den ligger i Navajo Tribal Park och man måste ha guide med sig för att gå in där. Bästa ljusförhållanden i denna trånga canyon (en så kallad "slot canyon") får man på morgonen och en bit in på eftermiddagen. När solljuset strilar ner genom öppningen i canyonens topp, framträder färgskiftningar, former och skuggor på ett nästan magiskt sätt. Detta är ett el Dorado för fotografer.

Vi besökte "Lone Rock", "Vermilion Cliffs" "Horseshoe Bend", (där Colorado River svänger runt i en hästskoform) och Lees Ferry. Alla är intressanta och visst kunde vi spenderat mer än tre dagar vid Lake Powell, men det var den tid vi hade. Själv har jag tidigare besökt Grand Canyon, Monoment Valley och Canyon de Chelly. De två senare ligger inom det stora Navajoreservatet och är mycket intressanta. Inom detta reservat finns många sevärdheter tex Hubbles trading post, en av de första handelsstationerna i området. Den har behållit sin gamla karaktär och utseende. Här finns också den förstenade skogen, kallad petrified forest. Lite söder om reservatet finns intressanta Meteor Crater. Ett jättelikt hål i marken, 1200 meter i diameter och 170 meter djup. En meteor slog ner här för 50 000 år sedan. Man får en föraning om vad som kan hända om en sådan slår ner i ett tätbefolkat område idag. Vill man se mera canyons åker man norrut till södra Utah där Zion canyon, Bruce och Arches canyons finns. Alla mycket intressanta. Men man behöver ha ett par veckor på sig för att med behållning hinna se allt detta. Men reser man dit ända från Sverige har man nog sett till att ha ledigt den tiden.

Mera info om Canyon Land www.powellguide.com, www.go-arizona.com, www.antelopeslotcanyon.com,www.campertravelusa.com